Riksrevisionens rapport om Kriminalvårdens behandlingsverksamhet

Ett av Kriminalvårdens viktigaste uppdrag är att förebygga att klienterna återfaller i brott, och en åtgärd som syftar till detta är att erbjuda behandling till de klienter som bedöms ha behov av det. Utskottet välkomnar därför den granskning som Riksrevisionen har gjort av effektiviteten i Kriminalvårdens behandlingsverksamhet.

Riksrevisionens övergripande slutsats är att Kriminalvårdens behandlingsverksamhet inte fullt ut bedrivs på ett effektivt sätt. Den huvudsakliga förklaringen är enligt Riksrevisionen att verksamheten är underdimensionerad på grund av att det saknas både personal som kan bedriva behandlingsprogram och lokaler att bedriva dem i. Utifrån sina iakttagelser och slutsatser lämnar Riksrevisionen ett antal rekommendationer till Kriminalvården.

Däremot lämnar Riksrevisionen inte några rekommendationer till regeringen. Riksrevisionen konstaterar att regeringen har gett Kriminalvården anslagsökningar för att öka kapaciteten samt uppdrag dels med anledning av kapacitetsökningen, dels med koppling till det återfallsförebyggande arbetet. Bland annat har det i samtliga regleringsbrev under den granskade perioden funnits någon typ av mål med återrapporteringskrav eller uppdrag med bäring på det återfallsförebyggande arbetet. Kriminalvården gavs också i oktober 2021 ett särskilt uppdrag att vidareutveckla det återfallsförebyggande arbetet, bl.a. genom att vidta åtgärder för att en högre andel klienter skulle delta i och slutföra behandlingsprogram under sin verkställighet.

I skrivelsen instämmer regeringen i huvudsak i Riksrevisionens iakttagelser. Regeringen redovisar att även Kriminalvården delar Riksrevisionens bedömning att fler dömda behöver nås av behandlingsprogram och redogör för Kriminalvårdens fortsatta arbete på området. Sålunda anges bl.a. att det alltid finns med ett krav på en utökning av lokalerna för programverksamhet i de om- och nybyggnationer som planeras och som nu äger rum. Vidare pågår det arbete på olika nivåer inom Kriminalvården för att i större utsträckning minska risken för återfall i brott, och arbetet med att nå fler dömda med lämpliga insatser är prioriterat. Parallellt pågår också ett arbete för att förenkla och förbättra behandlingsverksamhetens digitala systemstöd. Dessutom har myndigheten tagit fram en plan för att utveckla den stödjande miljön. Kriminalvården arbetar även aktivt med att utöka de digitala möjligheterna för att de dömdas individuella behov ska kunna tillgodoses bättre, och möjligheterna till fortsatt programdeltagande vid förflyttningar har hanterats för det senaste behandlingsprogrammet Krimfokus. Tack vare den nya myndighetsinstruktionen från januari 2024 ser Kriminalvården nu också ökade möjligheter att på önskat sätt kunna undersöka klientpopulationens behov för att vidareutveckla behandlingsprogrammen. Kriminalvården har även bättre möjligheter att genomföra effektutvärderingar av programmen.

För egen del framhåller regeringen att det är viktigt att Kriminalvården prioriterar behandlingsverksamheten och verkställighetsplaneringen för dömda med medelhög och hög risk för återfall i brott. Kriminalvårdens intensiva arbete för att möta det ökade platsbehovet innebär dock att myndigheten måste göra prioriteringar. Kriminalvården expanderar kraftigt, och fler döms till påföljder inom myndigheten. Regeringen har av den anledningen tillfört myndigheten betydande ekonomiska medel de senaste åren. Regeringen följer noggrant Kriminalvårdens arbete på området, bl.a. utifrån Riksrevisionens iakttagelser och rekommendationer.

Mot denna bakgrund är utskottet inte berett att föreslå något tillkännagivande till regeringen med anledning av förslagen om åtgärder för att förbättra Kriminalvårdens behandlingsverksamhet, inklusive målen för deltagande i den verksamheten, i motionerna 2024/25:3111 (S) yrkande 22.1, 2024/25:3264 (S) yrkande 1 och 2024/25:3268 (MP) yrkande 1.

När det gäller motion 2024/25:3264 (S) yrkande 2 konstaterar utskottet att regeringen i sin skrivelse lyfter fram att Trygghetsberedningens betänkande Vägar till ett tryggare samhälle – Åtgärder för att motverka återfall i brott (SOU 2024:54) innehåller förslag för att minska återfallen i brott och att betänkandet kommer att beredas i Regeringskansliet efter remisstidens utgång. Enligt utskottet finns det inte anledning att föregripa resultatet av detta arbete i fråga om Trygghetsberedningens förslag om återfallsförebyggande hälso- och sjukvård inom Kriminalvården på det sätt som begärs i motionen.

När det gäller motion 2024/25:3268 (MP) yrkande 2, om att göra behandling inom Kriminalvården obligatorisk för klienter som är dömda för sexualbrott och grövre våldsbrott, vill utskottet anföra följande. Som har redogjorts för ovan är en intagen skyldig att delta i brotts- och missbruksrelaterad programverksamhet som anvisas honom eller henne. Denna skyldighet gäller dock inte behandling av medicinsk karaktär, vilket återspeglar det krav på frivillighet för medicinsk behandling som normalt gäller i samhället i övrigt. En intagen som vägrar att delta i anvisad brotts- och missbruksrelaterad programverksamhet har inte rätt till någon ersättning från Kriminalvården och kan tilldelas en varning. Sedan våren 2021 gäller också utökade möjligheter att skjuta upp villkorlig frigivning från ett fängelsestraff för den som under anstaltstiden inte deltar i eller missköter bl.a. anvisade behandlingsprogram. Detta gäller inte bara behandlingsprogram som är en del av den intagnes individuella verkställighetsplan utan även program som Kriminalvården bedömt vara av en sådan karaktär att det bör ingå i den intagnes verkställighetsplan men som till följd av den dömdes negativa inställning till att genomföra åtgärden inte tas med i verkställighetsplanen. Bristande deltagande i åtgärder som innebär medicinsk behandling och därför kräver samtycke från den intagne kan dock inte leda till att den villkorliga frigivningen skjuts upp.

I lagstiftningsärendet om utökade möjligheter att skjuta upp villkorlig frigivning gjordes bedömningen att det däremot inte borde införas en ordning där det skulle vara obligatoriskt för vissa särskilda kategorier av dömda att genomgå behandling för att villkorlig frigivning ska kunna komma i fråga. I stället borde det fortfarande avgöras efter en individuell bedömning av den dömdes personliga förhållanden vilka åtgärder han eller hon ska underkasta sig. De skärpta reglerna om uppskjuten villkorlig frigivning konstaterades innebära ett kraftigt incitament att delta i behandling i de fall Kriminalvården bedömer att det finns behov av det.

Ur avsnittet "Riksrevisionens rapport om Kriminalvårdens behandlingsverksamhet" i betänkandet, som även gäller punkt 2. Läs betänkandet