En modern straffrättslig preskriptionslagstiftning

Regeringens lagförslag

Den straffrättsliga preskriptionslagstiftningen är närmare 100 år gammal, och det finns ett behov av en moderniserad reglering som är bättre anpassad till dagens förhållanden. Riksdagen har också, på utskottets förslag, riktat flera tillkännagivanden till regeringen om straffrättslig preskription. Utskottet välkomnar därför att regeringen nu har återkommit till riksdagen med förslag om en ny straffrättslig preskriptionslagstiftning.

Mot att regeringens lagförslag antas har det väckts motioner när det gäller frågan om dels undantag från preskription, dels lagstiftningens retroaktiva verkan.

I den förstnämnda frågan konstaterar utskottet att regeringen föreslår att samtliga brott som har livstids fängelse i straffskalan ska undantas från preskription, vilket innebär en utvidgning av de undantag från preskription som gäller i dag. Utskottet delar regeringens uppfattning att det är otillfredsställande att de nuvarande reglerna om preskription kan förhindra lagföring av en person som har gjort sig skyldig till ett så allvarligt brott att påföljden kan bestämmas till livstids fängelse. Även ur ett brottsofferperspektiv kan en sådan ordning leda till stötande resultat. Av dessa skäl och av de skäl som regeringen i övrigt framfört, i enlighet med vad som huvudsakligen redovisats ovan, anser utskottet att den föreslagna nya bestämmelsen om undantag från preskription (35 kap. 10 § brottsbalken) är väl avvägd. Därmed ställer sig utskottet bakom lagförslaget i denna del och avstyrker motion 2024/25:3287 (V) yrkande 1.

När det gäller frågan om lagstiftningens retroaktiva verkan har regeringen gjort en avvägning mellan å ena sidan intresset av förutsebarhet i straffrättskipningen och å andra sidan behovet av retroaktiv tillämpning av nya preskriptionsbestämmelser, i enlighet med vad som huvudsakligen redovisats ovan. Utskottet instämmer i regeringens sammantagna bedömning att det finns tillräckliga skäl att – i likhet med i tidigare liknande lagstiftningsärenden – låta flera av lagändringarna omfatta även redan begångna, men inte preskriberade, brott. Därmed tillstyrker utskottet regeringens förslag i dessa delar och avstyrker motion 2024/25:3287 (V) yrkande 4.

När det sedan gäller lagförslagen i övrigt har det inte väckts någon motion som går emot att dessa nu antas. Utskottet anser därför att också dessa lagförslag bör antas av de skäl som anförs i propositionen.

Vidare bedömer utskottet att motionerna 2024/25:3111 (S) yrkande 54 och 2024/25:3164 (C) yrkandena 3 och 32 får anses tillgodosedda genom lagförslagen i ärendet, varför de bör avslås.

Utskottet har inte några invändningar mot hur regeringen i propositionen har redovisat riksdagens tillkännagivanden.

Utskottet övergår nu till att behandla de följdmotioner som innehåller förslag om tillkännagivanden till regeringen i frågor om lagstiftningens framtida utformning.

Lagstiftningens framtida utformning

När det gäller motion 2024/25:3287 (V) yrkande 2 om ett nytt, särskilt förslag om beräkning av preskriptionstiden för unga lagöverträdare, vill utskottet anföra följande. De nya reglerna i ärendet om beräkning av preskriptionstiden innebär att tiden för åtalspreskription och absolut preskription bestäms endast utifrån brottets straffmaximum. Det innebär att bestämmelser genom vilka straffmaximum utökas respektive inskränks inte längre påverkar preskriptionstidens längd. Som motivering till detta har regeringen anfört att regleringen därmed blir tydligare och tillämpningen mer förutsägbar och att utrymmet för olika tolkningar vid bestämmandet av preskriptionstiden minskar, vilket gagnar rättssäkerheten. Ett annat skäl som framförts är att det så långt som möjligt bör undvikas att brottsoffer behöver delta i en rättsprocess där det först vid tidpunkten för domen konstateras att brottet är preskriberat. När det särskilt gäller unga lagöverträdare har regeringen, sett utifrån brottsofferperspektivet och intresset av samhällsskydd, ansett att det med rätta kan ifrågasättas om det är rimligt att bestämmelsen om inskränkning av straffmaximum i 29 kap. 7 § andra stycket brottsbalken – utöver att påverka påföljden i det enskilda fallet – påverkar preskriptionstidens längd. Under alla förhållanden har regeringen bedömt att frågan om vilken utgångspunkt som ska användas för att beräkna preskriptionstiden inte är avgörande för hur de aktuella lagändringarna påverkar unga lagöverträdare. Detta har regeringen också utvecklat närmare och exemplifierat i propositionen. Med beaktande av den förändrade synen på brott och brottslighet och ur ett brottsofferperspektiv har regeringen ansett att det finns starka skäl att beräkna preskriptionstiden utifrån endast brottets straffmaximum.

Utskottet är inte berett att ta initiativ till att ändra regleringen för framtiden med anledning av det nu aktuella motionsyrkandet, som därför avstyrks.

När det sedan gäller motion 2024/25:3287 (V) yrkande 3, om påföljdspreskription för kortare fängelsestraff, vill utskottet anföra följande. De nya reglerna i ärendet innebär att samtliga utdömda fängelsestraff undantas från preskription. Som skäl för detta har regeringen anfört bl.a. att det är klandervärt att hålla sig undan verkställighet oavsett om fängelsestraffet är långt eller kort och att en ordning som innebär att relativt sett korta fängelsestraff preskriberas riskerar att undergräva straffsystemets trovärdighet och legitimitet. Genom att avskaffa påföljdspreskriptionen för alla utdömda fängelsestraff markerar samhället att fängelsestraff ska verkställas och att gärningspersonen inte ska kunna komma undan straffet genom att hålla sig undan.

Utskottet ser inte anledning att ta initiativ till att ändra regleringen för framtiden med anledning av motionsyrkandet i fråga, som därför också avstyrks.

Reservationer

1.

Undantag från preskription, punkt 1 (V)

av Gudrun Nordborg (V).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse:

Riksdagen antar 35 kap. 10 § regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken med den ändringen att paragrafen ska ha den lydelse som reservanten föreslår i bilaga 3.

Ur avsnittet "En modern straffrättslig preskriptionslagstiftning" i betänkandet, som även gäller punkterna 2, 3, 4 och 5. Läs betänkandet

Regeringens lagförslag

Den straffrättsliga preskriptionslagstiftningen är närmare 100 år gammal, och det finns ett behov av en moderniserad reglering som är bättre anpassad till dagens förhållanden. Riksdagen har också, på utskottets förslag, riktat flera tillkännagivanden till regeringen om straffrättslig preskription. Utskottet välkomnar därför att regeringen nu har återkommit till riksdagen med förslag om en ny straffrättslig preskriptionslagstiftning.

Mot att regeringens lagförslag antas har det väckts motioner när det gäller frågan om dels undantag från preskription, dels lagstiftningens retroaktiva verkan.

I den förstnämnda frågan konstaterar utskottet att regeringen föreslår att samtliga brott som har livstids fängelse i straffskalan ska undantas från preskription, vilket innebär en utvidgning av de undantag från preskription som gäller i dag. Utskottet delar regeringens uppfattning att det är otillfredsställande att de nuvarande reglerna om preskription kan förhindra lagföring av en person som har gjort sig skyldig till ett så allvarligt brott att påföljden kan bestämmas till livstids fängelse. Även ur ett brottsofferperspektiv kan en sådan ordning leda till stötande resultat. Av dessa skäl och av de skäl som regeringen i övrigt framfört, i enlighet med vad som huvudsakligen redovisats ovan, anser utskottet att den föreslagna nya bestämmelsen om undantag från preskription (35 kap. 10 § brottsbalken) är väl avvägd. Därmed ställer sig utskottet bakom lagförslaget i denna del och avstyrker motion 2024/25:3287 (V) yrkande 1.

När det gäller frågan om lagstiftningens retroaktiva verkan har regeringen gjort en avvägning mellan å ena sidan intresset av förutsebarhet i straffrättskipningen och å andra sidan behovet av retroaktiv tillämpning av nya preskriptionsbestämmelser, i enlighet med vad som huvudsakligen redovisats ovan. Utskottet instämmer i regeringens sammantagna bedömning att det finns tillräckliga skäl att – i likhet med i tidigare liknande lagstiftningsärenden – låta flera av lagändringarna omfatta även redan begångna, men inte preskriberade, brott. Därmed tillstyrker utskottet regeringens förslag i dessa delar och avstyrker motion 2024/25:3287 (V) yrkande 4.

När det sedan gäller lagförslagen i övrigt har det inte väckts någon motion som går emot att dessa nu antas. Utskottet anser därför att också dessa lagförslag bör antas av de skäl som anförs i propositionen.

Vidare bedömer utskottet att motionerna 2024/25:3111 (S) yrkande 54 och 2024/25:3164 (C) yrkandena 3 och 32 får anses tillgodosedda genom lagförslagen i ärendet, varför de bör avslås.

Utskottet har inte några invändningar mot hur regeringen i propositionen har redovisat riksdagens tillkännagivanden.

Utskottet övergår nu till att behandla de följdmotioner som innehåller förslag om tillkännagivanden till regeringen i frågor om lagstiftningens framtida utformning.

Lagstiftningens framtida utformning

När det gäller motion 2024/25:3287 (V) yrkande 2 om ett nytt, särskilt förslag om beräkning av preskriptionstiden för unga lagöverträdare, vill utskottet anföra följande. De nya reglerna i ärendet om beräkning av preskriptionstiden innebär att tiden för åtalspreskription och absolut preskription bestäms endast utifrån brottets straffmaximum. Det innebär att bestämmelser genom vilka straffmaximum utökas respektive inskränks inte längre påverkar preskriptionstidens längd. Som motivering till detta har regeringen anfört att regleringen därmed blir tydligare och tillämpningen mer förutsägbar och att utrymmet för olika tolkningar vid bestämmandet av preskriptionstiden minskar, vilket gagnar rättssäkerheten. Ett annat skäl som framförts är att det så långt som möjligt bör undvikas att brottsoffer behöver delta i en rättsprocess där det först vid tidpunkten för domen konstateras att brottet är preskriberat. När det särskilt gäller unga lagöverträdare har regeringen, sett utifrån brottsofferperspektivet och intresset av samhällsskydd, ansett att det med rätta kan ifrågasättas om det är rimligt att bestämmelsen om inskränkning av straffmaximum i 29 kap. 7 § andra stycket brottsbalken – utöver att påverka påföljden i det enskilda fallet – påverkar preskriptionstidens längd. Under alla förhållanden har regeringen bedömt att frågan om vilken utgångspunkt som ska användas för att beräkna preskriptionstiden inte är avgörande för hur de aktuella lagändringarna påverkar unga lagöverträdare. Detta har regeringen också utvecklat närmare och exemplifierat i propositionen. Med beaktande av den förändrade synen på brott och brottslighet och ur ett brottsofferperspektiv har regeringen ansett att det finns starka skäl att beräkna preskriptionstiden utifrån endast brottets straffmaximum.

Utskottet är inte berett att ta initiativ till att ändra regleringen för framtiden med anledning av det nu aktuella motionsyrkandet, som därför avstyrks.

När det sedan gäller motion 2024/25:3287 (V) yrkande 3, om påföljdspreskription för kortare fängelsestraff, vill utskottet anföra följande. De nya reglerna i ärendet innebär att samtliga utdömda fängelsestraff undantas från preskription. Som skäl för detta har regeringen anfört bl.a. att det är klandervärt att hålla sig undan verkställighet oavsett om fängelsestraffet är långt eller kort och att en ordning som innebär att relativt sett korta fängelsestraff preskriberas riskerar att undergräva straffsystemets trovärdighet och legitimitet. Genom att avskaffa påföljdspreskriptionen för alla utdömda fängelsestraff markerar samhället att fängelsestraff ska verkställas och att gärningspersonen inte ska kunna komma undan straffet genom att hålla sig undan.

Utskottet ser inte anledning att ta initiativ till att ändra regleringen för framtiden med anledning av motionsyrkandet i fråga, som därför också avstyrks.

Reservationer

1.

Undantag från preskription, punkt 1 (V)

av Gudrun Nordborg (V).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse:

Riksdagen antar 35 kap. 10 § regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken med den ändringen att paragrafen ska ha den lydelse som reservanten föreslår i bilaga 3.

Ur avsnittet "En modern straffrättslig preskriptionslagstiftning" i betänkandet, som även gäller punkterna 1, 3, 4 och 5. Läs betänkandet

Regeringens lagförslag

Den straffrättsliga preskriptionslagstiftningen är närmare 100 år gammal, och det finns ett behov av en moderniserad reglering som är bättre anpassad till dagens förhållanden. Riksdagen har också, på utskottets förslag, riktat flera tillkännagivanden till regeringen om straffrättslig preskription. Utskottet välkomnar därför att regeringen nu har återkommit till riksdagen med förslag om en ny straffrättslig preskriptionslagstiftning.

Mot att regeringens lagförslag antas har det väckts motioner när det gäller frågan om dels undantag från preskription, dels lagstiftningens retroaktiva verkan.

I den förstnämnda frågan konstaterar utskottet att regeringen föreslår att samtliga brott som har livstids fängelse i straffskalan ska undantas från preskription, vilket innebär en utvidgning av de undantag från preskription som gäller i dag. Utskottet delar regeringens uppfattning att det är otillfredsställande att de nuvarande reglerna om preskription kan förhindra lagföring av en person som har gjort sig skyldig till ett så allvarligt brott att påföljden kan bestämmas till livstids fängelse. Även ur ett brottsofferperspektiv kan en sådan ordning leda till stötande resultat. Av dessa skäl och av de skäl som regeringen i övrigt framfört, i enlighet med vad som huvudsakligen redovisats ovan, anser utskottet att den föreslagna nya bestämmelsen om undantag från preskription (35 kap. 10 § brottsbalken) är väl avvägd. Därmed ställer sig utskottet bakom lagförslaget i denna del och avstyrker motion 2024/25:3287 (V) yrkande 1.

När det gäller frågan om lagstiftningens retroaktiva verkan har regeringen gjort en avvägning mellan å ena sidan intresset av förutsebarhet i straffrättskipningen och å andra sidan behovet av retroaktiv tillämpning av nya preskriptionsbestämmelser, i enlighet med vad som huvudsakligen redovisats ovan. Utskottet instämmer i regeringens sammantagna bedömning att det finns tillräckliga skäl att – i likhet med i tidigare liknande lagstiftningsärenden – låta flera av lagändringarna omfatta även redan begångna, men inte preskriberade, brott. Därmed tillstyrker utskottet regeringens förslag i dessa delar och avstyrker motion 2024/25:3287 (V) yrkande 4.

När det sedan gäller lagförslagen i övrigt har det inte väckts någon motion som går emot att dessa nu antas. Utskottet anser därför att också dessa lagförslag bör antas av de skäl som anförs i propositionen.

Vidare bedömer utskottet att motionerna 2024/25:3111 (S) yrkande 54 och 2024/25:3164 (C) yrkandena 3 och 32 får anses tillgodosedda genom lagförslagen i ärendet, varför de bör avslås.

Utskottet har inte några invändningar mot hur regeringen i propositionen har redovisat riksdagens tillkännagivanden.

Utskottet övergår nu till att behandla de följdmotioner som innehåller förslag om tillkännagivanden till regeringen i frågor om lagstiftningens framtida utformning.

Lagstiftningens framtida utformning

När det gäller motion 2024/25:3287 (V) yrkande 2 om ett nytt, särskilt förslag om beräkning av preskriptionstiden för unga lagöverträdare, vill utskottet anföra följande. De nya reglerna i ärendet om beräkning av preskriptionstiden innebär att tiden för åtalspreskription och absolut preskription bestäms endast utifrån brottets straffmaximum. Det innebär att bestämmelser genom vilka straffmaximum utökas respektive inskränks inte längre påverkar preskriptionstidens längd. Som motivering till detta har regeringen anfört att regleringen därmed blir tydligare och tillämpningen mer förutsägbar och att utrymmet för olika tolkningar vid bestämmandet av preskriptionstiden minskar, vilket gagnar rättssäkerheten. Ett annat skäl som framförts är att det så långt som möjligt bör undvikas att brottsoffer behöver delta i en rättsprocess där det först vid tidpunkten för domen konstateras att brottet är preskriberat. När det särskilt gäller unga lagöverträdare har regeringen, sett utifrån brottsofferperspektivet och intresset av samhällsskydd, ansett att det med rätta kan ifrågasättas om det är rimligt att bestämmelsen om inskränkning av straffmaximum i 29 kap. 7 § andra stycket brottsbalken – utöver att påverka påföljden i det enskilda fallet – påverkar preskriptionstidens längd. Under alla förhållanden har regeringen bedömt att frågan om vilken utgångspunkt som ska användas för att beräkna preskriptionstiden inte är avgörande för hur de aktuella lagändringarna påverkar unga lagöverträdare. Detta har regeringen också utvecklat närmare och exemplifierat i propositionen. Med beaktande av den förändrade synen på brott och brottslighet och ur ett brottsofferperspektiv har regeringen ansett att det finns starka skäl att beräkna preskriptionstiden utifrån endast brottets straffmaximum.

Utskottet är inte berett att ta initiativ till att ändra regleringen för framtiden med anledning av det nu aktuella motionsyrkandet, som därför avstyrks.

När det sedan gäller motion 2024/25:3287 (V) yrkande 3, om påföljdspreskription för kortare fängelsestraff, vill utskottet anföra följande. De nya reglerna i ärendet innebär att samtliga utdömda fängelsestraff undantas från preskription. Som skäl för detta har regeringen anfört bl.a. att det är klandervärt att hålla sig undan verkställighet oavsett om fängelsestraffet är långt eller kort och att en ordning som innebär att relativt sett korta fängelsestraff preskriberas riskerar att undergräva straffsystemets trovärdighet och legitimitet. Genom att avskaffa påföljdspreskriptionen för alla utdömda fängelsestraff markerar samhället att fängelsestraff ska verkställas och att gärningspersonen inte ska kunna komma undan straffet genom att hålla sig undan.

Utskottet ser inte anledning att ta initiativ till att ändra regleringen för framtiden med anledning av motionsyrkandet i fråga, som därför också avstyrks.

Reservationer

1.

Undantag från preskription, punkt 1 (V)

av Gudrun Nordborg (V).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse:

Riksdagen antar 35 kap. 10 § regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken med den ändringen att paragrafen ska ha den lydelse som reservanten föreslår i bilaga 3.

Ur avsnittet "En modern straffrättslig preskriptionslagstiftning" i betänkandet, som även gäller punkterna 1, 2, 4 och 5. Läs betänkandet

Regeringens lagförslag

Den straffrättsliga preskriptionslagstiftningen är närmare 100 år gammal, och det finns ett behov av en moderniserad reglering som är bättre anpassad till dagens förhållanden. Riksdagen har också, på utskottets förslag, riktat flera tillkännagivanden till regeringen om straffrättslig preskription. Utskottet välkomnar därför att regeringen nu har återkommit till riksdagen med förslag om en ny straffrättslig preskriptionslagstiftning.

Mot att regeringens lagförslag antas har det väckts motioner när det gäller frågan om dels undantag från preskription, dels lagstiftningens retroaktiva verkan.

I den förstnämnda frågan konstaterar utskottet att regeringen föreslår att samtliga brott som har livstids fängelse i straffskalan ska undantas från preskription, vilket innebär en utvidgning av de undantag från preskription som gäller i dag. Utskottet delar regeringens uppfattning att det är otillfredsställande att de nuvarande reglerna om preskription kan förhindra lagföring av en person som har gjort sig skyldig till ett så allvarligt brott att påföljden kan bestämmas till livstids fängelse. Även ur ett brottsofferperspektiv kan en sådan ordning leda till stötande resultat. Av dessa skäl och av de skäl som regeringen i övrigt framfört, i enlighet med vad som huvudsakligen redovisats ovan, anser utskottet att den föreslagna nya bestämmelsen om undantag från preskription (35 kap. 10 § brottsbalken) är väl avvägd. Därmed ställer sig utskottet bakom lagförslaget i denna del och avstyrker motion 2024/25:3287 (V) yrkande 1.

När det gäller frågan om lagstiftningens retroaktiva verkan har regeringen gjort en avvägning mellan å ena sidan intresset av förutsebarhet i straffrättskipningen och å andra sidan behovet av retroaktiv tillämpning av nya preskriptionsbestämmelser, i enlighet med vad som huvudsakligen redovisats ovan. Utskottet instämmer i regeringens sammantagna bedömning att det finns tillräckliga skäl att – i likhet med i tidigare liknande lagstiftningsärenden – låta flera av lagändringarna omfatta även redan begångna, men inte preskriberade, brott. Därmed tillstyrker utskottet regeringens förslag i dessa delar och avstyrker motion 2024/25:3287 (V) yrkande 4.

När det sedan gäller lagförslagen i övrigt har det inte väckts någon motion som går emot att dessa nu antas. Utskottet anser därför att också dessa lagförslag bör antas av de skäl som anförs i propositionen.

Vidare bedömer utskottet att motionerna 2024/25:3111 (S) yrkande 54 och 2024/25:3164 (C) yrkandena 3 och 32 får anses tillgodosedda genom lagförslagen i ärendet, varför de bör avslås.

Utskottet har inte några invändningar mot hur regeringen i propositionen har redovisat riksdagens tillkännagivanden.

Utskottet övergår nu till att behandla de följdmotioner som innehåller förslag om tillkännagivanden till regeringen i frågor om lagstiftningens framtida utformning.

Lagstiftningens framtida utformning

När det gäller motion 2024/25:3287 (V) yrkande 2 om ett nytt, särskilt förslag om beräkning av preskriptionstiden för unga lagöverträdare, vill utskottet anföra följande. De nya reglerna i ärendet om beräkning av preskriptionstiden innebär att tiden för åtalspreskription och absolut preskription bestäms endast utifrån brottets straffmaximum. Det innebär att bestämmelser genom vilka straffmaximum utökas respektive inskränks inte längre påverkar preskriptionstidens längd. Som motivering till detta har regeringen anfört att regleringen därmed blir tydligare och tillämpningen mer förutsägbar och att utrymmet för olika tolkningar vid bestämmandet av preskriptionstiden minskar, vilket gagnar rättssäkerheten. Ett annat skäl som framförts är att det så långt som möjligt bör undvikas att brottsoffer behöver delta i en rättsprocess där det först vid tidpunkten för domen konstateras att brottet är preskriberat. När det särskilt gäller unga lagöverträdare har regeringen, sett utifrån brottsofferperspektivet och intresset av samhällsskydd, ansett att det med rätta kan ifrågasättas om det är rimligt att bestämmelsen om inskränkning av straffmaximum i 29 kap. 7 § andra stycket brottsbalken – utöver att påverka påföljden i det enskilda fallet – påverkar preskriptionstidens längd. Under alla förhållanden har regeringen bedömt att frågan om vilken utgångspunkt som ska användas för att beräkna preskriptionstiden inte är avgörande för hur de aktuella lagändringarna påverkar unga lagöverträdare. Detta har regeringen också utvecklat närmare och exemplifierat i propositionen. Med beaktande av den förändrade synen på brott och brottslighet och ur ett brottsofferperspektiv har regeringen ansett att det finns starka skäl att beräkna preskriptionstiden utifrån endast brottets straffmaximum.

Utskottet är inte berett att ta initiativ till att ändra regleringen för framtiden med anledning av det nu aktuella motionsyrkandet, som därför avstyrks.

När det sedan gäller motion 2024/25:3287 (V) yrkande 3, om påföljdspreskription för kortare fängelsestraff, vill utskottet anföra följande. De nya reglerna i ärendet innebär att samtliga utdömda fängelsestraff undantas från preskription. Som skäl för detta har regeringen anfört bl.a. att det är klandervärt att hålla sig undan verkställighet oavsett om fängelsestraffet är långt eller kort och att en ordning som innebär att relativt sett korta fängelsestraff preskriberas riskerar att undergräva straffsystemets trovärdighet och legitimitet. Genom att avskaffa påföljdspreskriptionen för alla utdömda fängelsestraff markerar samhället att fängelsestraff ska verkställas och att gärningspersonen inte ska kunna komma undan straffet genom att hålla sig undan.

Utskottet ser inte anledning att ta initiativ till att ändra regleringen för framtiden med anledning av motionsyrkandet i fråga, som därför också avstyrks.

Reservationer

1.

Undantag från preskription, punkt 1 (V)

av Gudrun Nordborg (V).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse:

Riksdagen antar 35 kap. 10 § regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken med den ändringen att paragrafen ska ha den lydelse som reservanten föreslår i bilaga 3.

Ur avsnittet "En modern straffrättslig preskriptionslagstiftning" i betänkandet, som även gäller punkterna 1, 2, 3 och 4. Läs betänkandet