Kamerabevakning i brottsbekämpning och annan offentlig verksamhet – utökade möjligheter och ett enklare förfarande

Regeringens lagförslag m.m.

I propositionen lämnar regeringen förslag till ändringar i främst kamerabevakningslagen. Förslagen syftar till att reglerna om kamerabevakning ska bli mer ändamålsenligt utformade och motsvara de behov av bevakning som finns i dag. Det handlar bl.a. om att kravet på tillstånd till kamerabevakning ska tas bort för alla aktörer som omfattas av det och om att de brottsbekämpande myndigheterna ska få möjlighet att bedriva kamerabevakning på fler platser.

När det gäller förslaget om att ta bort tillståndsplikten, som är den största förändringen, konstaterar utskottet att regeringens förslag överensstämmer med utredningens förslag och att en klar majoritet av de remissinstanser som yttrat sig har tillstyrkt eller inte har invänt mot förslaget. Det nuvarande tillståndsförfarandet innebär en betydande administrativ börda för aktörerna och en risk för att ett behov av kamerabevakning inte kan tillgodoses i rimlig tid. Som regeringen framhåller medför förslaget om en avskaffad tillståndsplikt inte att kamerabevakning blir tillåten i fler situationer än i dag när den bedrivs av aktörer i verksamhet som inte omfattas av brottsdatalagen eller Säkerhetspolisens datalag. Sådan bevakning ska fortfarande få bedrivas bara om intresset av bevakningen väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli bevakad. För att motverka de integritetsrisker som har identifierats – trots det skydd som följer av den generella dataskyddsregleringen – har regeringen på basis av utredningens förslag föreslagit nya bestämmelser för att förstärka skyddet för den personliga integriteten. Det handlar i korthet om att den som ska bedriva kamerabevakning måste göra en intresseavvägning motsvarande den som tillståndsmyndigheten gör i dag. Intresseavvägningen ska dessutom dokumenteras, vilket ska förenkla tillsynen och göra den mer effektiv.

Utskottet delar regeringens samlade bedömning att ett tillräckligt starkt skydd för den enskildes personliga integritet kan upprätthållas även om tillståndsplikten tas bort och att det saknas mindre ingripande alternativ för att åstadkomma de förändringar som krävs för ett förenklat förfarande och, i förlängningen, en mer ändamålsenlig kamerabevakning.

När det gäller förslaget om att de brottsbekämpande myndigheterna ska få möjlighet att bedriva kamerabevakning på fler platser än i dag konstaterar utskottet att förslaget i huvudsak överensstämmer med utredningens förslag och att en stor majoritet av remissinstanserna har tillstyrkt eller inte har invänt mot det. Utskottet instämmer i regeringens uppfattning att möjligheterna till kamerabevakning med den föreslagna nya ordningen skulle bli bättre anpassade till brottsbekämpningens behov. Som regeringen särskilt framhåller i detta sammanhang innebär regleringen att bevakningsintresset även fortsättningsvis måste väga tyngre än integritetsintresset för att kamerabevakning ska få bedrivas.

Av dessa skäl, och av de skäl som regeringen i övrigt anför i propositionen, ställer sig utskottet i sak bakom regeringens lagförslag.

När det gäller tiden för ikraftträdande av de nya reglerna bygger regeringens förslag om ett ikraftträdande den 1 maj 2025 på att det är angeläget att lagändringarna träder i kraft så snart som möjligt. Utskottet instämmer i frågans angelägenhet och ser förutsättningar att låta lagändringarna träda i kraft något tidigare, den 1 april 2025. Utskottet föreslår därför en sådan ändring. Detta medför ett behov av en följdändring i den övergångsbestämmelse i kamerabevakningslagen som gäller vid vilken tidpunkt tidigare beslutade tillstånd till kamerabevakning ska upphöra att gälla.

Utskottet anser således att riksdagen bör anta regeringens lagförslag med de nu angivna ändringarna. Därmed avstyrker utskottet motion 2024/25:3334 (V) yrkande 1 om avslag på propositionen samt de därtill kopplade yrkandena 2 och 3 i samma motion om att förenkla de administrativa rutinerna vid en ansökan om tillstånd till kamerabevakning och om en översyn av kamerabevakningslagen med fokus på integritet, proportionalitet och nödvändighet med utgångspunkten att det som huvudregel ska krävas tillstånd för kamerabevakning.

Vidare bedömer utskottet att motion 2024/25:3111 (S) yrkande 58 får anses vara tillgodosett genom regeringens lagförslag, varför det bör avslås.

Utskottet har inte några invändningar mot hur regeringen i propositionen har redovisat riksdagens tillkännagivanden om kamerabevakning.

Utskottet övergår nu till att behandla motionsyrkanden som innehåller förslag om tillkännagivanden till regeringen i frågor om lagstiftningens framtida utformning samt utvärdering.

Anmälningsplikt

När det gäller motionerna 2024/25:3340 (C) yrkande 1, 2024/25:3338 (MP) yrkande 1 och 2024/25:1004 (C), om att det ska införas en anmälningsplikt för dem som bedriver kamerabevakning och om att en inlämnad anmälan också bör tillgängliggöras i nära anslutning till kamerans placering, vill utskottet anföra följande. Regeringen har i propositionen gjort bedömningen att tillståndsplikten inte bör ersättas med en anmälningsplikt. Skälen för detta är bl.a. att utredningen övervägde om dagens tillståndsplikt borde ersättas med en anmälningsplikt men kom fram till att en sådan plikt inte borde införas. Utredningen ansåg nämligen att den generella dataskyddsregleringen och de integritetsfrämjande förslag som den lämnade innebar att nyttan av en anmälningsplikt inte skulle vara påtaglig ur ett integritetsskyddsperspektiv. Den bedömningen har tillsynsmyndigheten inte ifrågasatt i sitt remissvar.

Vidare har regeringen framhållit att Integritetsskyddsmyndigheten även utan en anmälningsplikt kan få information om vilken kamerabevakning som respektive myndighet utför, bl.a. eftersom den som är ansvarig för kamerabevakningen blir skyldig att föra en förteckning över den bevakning som bedrivs. Detta är också något som Integritetsskyddsmyndigheten själv har förordat. Justitiekanslern har uttryckt samma uppfattning och konstaterat att utredningens bedömning framstår som väl avvägd när det gäller vilka verktyg som kan antas vara mest verkningsfulla för att värna integritetsskyddet.

Ur avsnittet "Kamerabevakning i brottsbekämpning och annan offentlig verksamhet" i betänkandet, som även gäller punkterna 2, 3 och 4. Läs betänkandet

Regeringens lagförslag m.m.

I propositionen lämnar regeringen förslag till ändringar i främst kamerabevakningslagen. Förslagen syftar till att reglerna om kamerabevakning ska bli mer ändamålsenligt utformade och motsvara de behov av bevakning som finns i dag. Det handlar bl.a. om att kravet på tillstånd till kamerabevakning ska tas bort för alla aktörer som omfattas av det och om att de brottsbekämpande myndigheterna ska få möjlighet att bedriva kamerabevakning på fler platser.

När det gäller förslaget om att ta bort tillståndsplikten, som är den största förändringen, konstaterar utskottet att regeringens förslag överensstämmer med utredningens förslag och att en klar majoritet av de remissinstanser som yttrat sig har tillstyrkt eller inte har invänt mot förslaget. Det nuvarande tillståndsförfarandet innebär en betydande administrativ börda för aktörerna och en risk för att ett behov av kamerabevakning inte kan tillgodoses i rimlig tid. Som regeringen framhåller medför förslaget om en avskaffad tillståndsplikt inte att kamerabevakning blir tillåten i fler situationer än i dag när den bedrivs av aktörer i verksamhet som inte omfattas av brottsdatalagen eller Säkerhetspolisens datalag. Sådan bevakning ska fortfarande få bedrivas bara om intresset av bevakningen väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli bevakad. För att motverka de integritetsrisker som har identifierats – trots det skydd som följer av den generella dataskyddsregleringen – har regeringen på basis av utredningens förslag föreslagit nya bestämmelser för att förstärka skyddet för den personliga integriteten. Det handlar i korthet om att den som ska bedriva kamerabevakning måste göra en intresseavvägning motsvarande den som tillståndsmyndigheten gör i dag. Intresseavvägningen ska dessutom dokumenteras, vilket ska förenkla tillsynen och göra den mer effektiv.

Utskottet delar regeringens samlade bedömning att ett tillräckligt starkt skydd för den enskildes personliga integritet kan upprätthållas även om tillståndsplikten tas bort och att det saknas mindre ingripande alternativ för att åstadkomma de förändringar som krävs för ett förenklat förfarande och, i förlängningen, en mer ändamålsenlig kamerabevakning.

När det gäller förslaget om att de brottsbekämpande myndigheterna ska få möjlighet att bedriva kamerabevakning på fler platser än i dag konstaterar utskottet att förslaget i huvudsak överensstämmer med utredningens förslag och att en stor majoritet av remissinstanserna har tillstyrkt eller inte har invänt mot det. Utskottet instämmer i regeringens uppfattning att möjligheterna till kamerabevakning med den föreslagna nya ordningen skulle bli bättre anpassade till brottsbekämpningens behov. Som regeringen särskilt framhåller i detta sammanhang innebär regleringen att bevakningsintresset även fortsättningsvis måste väga tyngre än integritetsintresset för att kamerabevakning ska få bedrivas.

Av dessa skäl, och av de skäl som regeringen i övrigt anför i propositionen, ställer sig utskottet i sak bakom regeringens lagförslag.

När det gäller tiden för ikraftträdande av de nya reglerna bygger regeringens förslag om ett ikraftträdande den 1 maj 2025 på att det är angeläget att lagändringarna träder i kraft så snart som möjligt. Utskottet instämmer i frågans angelägenhet och ser förutsättningar att låta lagändringarna träda i kraft något tidigare, den 1 april 2025. Utskottet föreslår därför en sådan ändring. Detta medför ett behov av en följdändring i den övergångsbestämmelse i kamerabevakningslagen som gäller vid vilken tidpunkt tidigare beslutade tillstånd till kamerabevakning ska upphöra att gälla.

Utskottet anser således att riksdagen bör anta regeringens lagförslag med de nu angivna ändringarna. Därmed avstyrker utskottet motion 2024/25:3334 (V) yrkande 1 om avslag på propositionen samt de därtill kopplade yrkandena 2 och 3 i samma motion om att förenkla de administrativa rutinerna vid en ansökan om tillstånd till kamerabevakning och om en översyn av kamerabevakningslagen med fokus på integritet, proportionalitet och nödvändighet med utgångspunkten att det som huvudregel ska krävas tillstånd för kamerabevakning.

Vidare bedömer utskottet att motion 2024/25:3111 (S) yrkande 58 får anses vara tillgodosett genom regeringens lagförslag, varför det bör avslås.

Utskottet har inte några invändningar mot hur regeringen i propositionen har redovisat riksdagens tillkännagivanden om kamerabevakning.

Utskottet övergår nu till att behandla motionsyrkanden som innehåller förslag om tillkännagivanden till regeringen i frågor om lagstiftningens framtida utformning samt utvärdering.

Anmälningsplikt

När det gäller motionerna 2024/25:3340 (C) yrkande 1, 2024/25:3338 (MP) yrkande 1 och 2024/25:1004 (C), om att det ska införas en anmälningsplikt för dem som bedriver kamerabevakning och om att en inlämnad anmälan också bör tillgängliggöras i nära anslutning till kamerans placering, vill utskottet anföra följande. Regeringen har i propositionen gjort bedömningen att tillståndsplikten inte bör ersättas med en anmälningsplikt. Skälen för detta är bl.a. att utredningen övervägde om dagens tillståndsplikt borde ersättas med en anmälningsplikt men kom fram till att en sådan plikt inte borde införas. Utredningen ansåg nämligen att den generella dataskyddsregleringen och de integritetsfrämjande förslag som den lämnade innebar att nyttan av en anmälningsplikt inte skulle vara påtaglig ur ett integritetsskyddsperspektiv. Den bedömningen har tillsynsmyndigheten inte ifrågasatt i sitt remissvar.

Vidare har regeringen framhållit att Integritetsskyddsmyndigheten även utan en anmälningsplikt kan få information om vilken kamerabevakning som respektive myndighet utför, bl.a. eftersom den som är ansvarig för kamerabevakningen blir skyldig att föra en förteckning över den bevakning som bedrivs. Detta är också något som Integritetsskyddsmyndigheten själv har förordat. Justitiekanslern har uttryckt samma uppfattning och konstaterat att utredningens bedömning framstår som väl avvägd när det gäller vilka verktyg som kan antas vara mest verkningsfulla för att värna integritetsskyddet.

Ur avsnittet "Kamerabevakning i brottsbekämpning och annan offentlig verksamhet" i betänkandet, som även gäller punkterna 1, 3 och 4. Läs betänkandet

Regeringens lagförslag m.m.

I propositionen lämnar regeringen förslag till ändringar i främst kamerabevakningslagen. Förslagen syftar till att reglerna om kamerabevakning ska bli mer ändamålsenligt utformade och motsvara de behov av bevakning som finns i dag. Det handlar bl.a. om att kravet på tillstånd till kamerabevakning ska tas bort för alla aktörer som omfattas av det och om att de brottsbekämpande myndigheterna ska få möjlighet att bedriva kamerabevakning på fler platser.

När det gäller förslaget om att ta bort tillståndsplikten, som är den största förändringen, konstaterar utskottet att regeringens förslag överensstämmer med utredningens förslag och att en klar majoritet av de remissinstanser som yttrat sig har tillstyrkt eller inte har invänt mot förslaget. Det nuvarande tillståndsförfarandet innebär en betydande administrativ börda för aktörerna och en risk för att ett behov av kamerabevakning inte kan tillgodoses i rimlig tid. Som regeringen framhåller medför förslaget om en avskaffad tillståndsplikt inte att kamerabevakning blir tillåten i fler situationer än i dag när den bedrivs av aktörer i verksamhet som inte omfattas av brottsdatalagen eller Säkerhetspolisens datalag. Sådan bevakning ska fortfarande få bedrivas bara om intresset av bevakningen väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli bevakad. För att motverka de integritetsrisker som har identifierats – trots det skydd som följer av den generella dataskyddsregleringen – har regeringen på basis av utredningens förslag föreslagit nya bestämmelser för att förstärka skyddet för den personliga integriteten. Det handlar i korthet om att den som ska bedriva kamerabevakning måste göra en intresseavvägning motsvarande den som tillståndsmyndigheten gör i dag. Intresseavvägningen ska dessutom dokumenteras, vilket ska förenkla tillsynen och göra den mer effektiv.

Utskottet delar regeringens samlade bedömning att ett tillräckligt starkt skydd för den enskildes personliga integritet kan upprätthållas även om tillståndsplikten tas bort och att det saknas mindre ingripande alternativ för att åstadkomma de förändringar som krävs för ett förenklat förfarande och, i förlängningen, en mer ändamålsenlig kamerabevakning.

När det gäller förslaget om att de brottsbekämpande myndigheterna ska få möjlighet att bedriva kamerabevakning på fler platser än i dag konstaterar utskottet att förslaget i huvudsak överensstämmer med utredningens förslag och att en stor majoritet av remissinstanserna har tillstyrkt eller inte har invänt mot det. Utskottet instämmer i regeringens uppfattning att möjligheterna till kamerabevakning med den föreslagna nya ordningen skulle bli bättre anpassade till brottsbekämpningens behov. Som regeringen särskilt framhåller i detta sammanhang innebär regleringen att bevakningsintresset även fortsättningsvis måste väga tyngre än integritetsintresset för att kamerabevakning ska få bedrivas.

Av dessa skäl, och av de skäl som regeringen i övrigt anför i propositionen, ställer sig utskottet i sak bakom regeringens lagförslag.

När det gäller tiden för ikraftträdande av de nya reglerna bygger regeringens förslag om ett ikraftträdande den 1 maj 2025 på att det är angeläget att lagändringarna träder i kraft så snart som möjligt. Utskottet instämmer i frågans angelägenhet och ser förutsättningar att låta lagändringarna träda i kraft något tidigare, den 1 april 2025. Utskottet föreslår därför en sådan ändring. Detta medför ett behov av en följdändring i den övergångsbestämmelse i kamerabevakningslagen som gäller vid vilken tidpunkt tidigare beslutade tillstånd till kamerabevakning ska upphöra att gälla.

Utskottet anser således att riksdagen bör anta regeringens lagförslag med de nu angivna ändringarna. Därmed avstyrker utskottet motion 2024/25:3334 (V) yrkande 1 om avslag på propositionen samt de därtill kopplade yrkandena 2 och 3 i samma motion om att förenkla de administrativa rutinerna vid en ansökan om tillstånd till kamerabevakning och om en översyn av kamerabevakningslagen med fokus på integritet, proportionalitet och nödvändighet med utgångspunkten att det som huvudregel ska krävas tillstånd för kamerabevakning.

Vidare bedömer utskottet att motion 2024/25:3111 (S) yrkande 58 får anses vara tillgodosett genom regeringens lagförslag, varför det bör avslås.

Utskottet har inte några invändningar mot hur regeringen i propositionen har redovisat riksdagens tillkännagivanden om kamerabevakning.

Utskottet övergår nu till att behandla motionsyrkanden som innehåller förslag om tillkännagivanden till regeringen i frågor om lagstiftningens framtida utformning samt utvärdering.

Anmälningsplikt

När det gäller motionerna 2024/25:3340 (C) yrkande 1, 2024/25:3338 (MP) yrkande 1 och 2024/25:1004 (C), om att det ska införas en anmälningsplikt för dem som bedriver kamerabevakning och om att en inlämnad anmälan också bör tillgängliggöras i nära anslutning till kamerans placering, vill utskottet anföra följande. Regeringen har i propositionen gjort bedömningen att tillståndsplikten inte bör ersättas med en anmälningsplikt. Skälen för detta är bl.a. att utredningen övervägde om dagens tillståndsplikt borde ersättas med en anmälningsplikt men kom fram till att en sådan plikt inte borde införas. Utredningen ansåg nämligen att den generella dataskyddsregleringen och de integritetsfrämjande förslag som den lämnade innebar att nyttan av en anmälningsplikt inte skulle vara påtaglig ur ett integritetsskyddsperspektiv. Den bedömningen har tillsynsmyndigheten inte ifrågasatt i sitt remissvar.

Vidare har regeringen framhållit att Integritetsskyddsmyndigheten även utan en anmälningsplikt kan få information om vilken kamerabevakning som respektive myndighet utför, bl.a. eftersom den som är ansvarig för kamerabevakningen blir skyldig att föra en förteckning över den bevakning som bedrivs. Detta är också något som Integritetsskyddsmyndigheten själv har förordat. Justitiekanslern har uttryckt samma uppfattning och konstaterat att utredningens bedömning framstår som väl avvägd när det gäller vilka verktyg som kan antas vara mest verkningsfulla för att värna integritetsskyddet.

Ur avsnittet "Kamerabevakning i brottsbekämpning och annan offentlig verksamhet" i betänkandet, som även gäller punkterna 1, 2 och 3. Läs betänkandet