Internationell verkställighet i brottmål

Utskottet konstaterar, i likhet med regeringen, att en ökad rörlighet över gränserna och förändring av den internationella brottsligheten med tiden medfört ökade krav på möjligheter till ett effektivt samarbete mellan stater. Överförande av verkställighet av påföljder och förverkande är en viktig del i det samarbetet.

Som regeringen anför bör utgångspunkten när det gäller utdömda fängelsestraff vara att de så långt det är möjligt ska avtjänas i den stat till vilken den dömde har starkast anknytning. Om en utlänning gör sig skyldig till brott måste det finnas goda förutsättningar att om möjligt låta straffet verkställas i utlänningens hemland, något som också kan antas bidra till den dömes sociala återanpassning. Denna princip avspeglas dock inte fullt ut i den nuvarande lagstiftningen när det gäller överförande av dömda personer som är medborgare i länder utanför Norden och EU. Vidare har lagstiftningen, som tillkom på 70-talet, trots flertalet genomförda ändringar inte setts över som helhet. Som regeringen framhåller är det nuvarande regelverket dessutom både komplicerat och svårtillämpat. Utskottet instämmer därmed i regeringens bedömning att det finns ett behov av en reformerad reglering för att i större utsträckning än i dag kunna överföra verkställigheter till länder utanför Norden och EU.

Utskottet välkomnar därför regeringens förslag till ny lagstiftning om internationell verkställighet i brottmål som syftar till att säkerställa att regelverket om överförande av frihetsberövande påföljder, böter och förverkande till och från stater utanför Norden och EU är effektivt och anpassat till Sveriges internationella åtaganden. Det handlar sammanfattningsvis om att det införs en ny lag om internationell verkställighet i brottmål, att regleringen kan tillämpas utan en internationell överenskommelse om samarbete mellan Sverige och den andra staten, att frågor om överförande av verkställighet som huvudregel ska prövas på myndighetsnivå, att möjligheterna att föra över frihetsberövande påföljder från Sverige utvidgas samt att det införs ett krav på skyndsam handläggning hos Kriminalvården och domstolarna i frågor om överförande av frihetsberövande påföljder.

Sammantaget ställer sig utskottet bakom lagförslagen. Vidare anser utskottet att riksdagen av de skäl som anförs i propositionen bör godkänna Europarådets protokoll den 22 november 2017 om ändring av tilläggsprotokollet till konventionen om överförande av dömda personer och en förklaring om att Sverige kommer att tillämpa bestämmelserna i protokollet provisoriskt i förhållande till de andra parter som har avgett en förklaring med samma innebörd. Utskottet tillstyrker därmed propositionen.

Utskottet övergår nu till att behandla motionsyrkandena som innehåller förslag om tillkännagivanden till regeringen i frågor om lagstiftningens framtida utformning.

När det gäller förslaget att samtycke inte ska krävas när den dömde har flytt eller utvisats för att verkställigheten av en frihetsberövande dom ska kunna överföras till utlandet konstaterar utskottet att detta i delar redan gäller enligt nuvarande ordning i förhållande till de stater som tillträtt tilläggsprotokollet till överförandekonventionen samt när det gäller flyktfallet även i förhållande till stater som tillträtt Schengenkonventionen. Om en utländsk medborgare begår brott i Sverige och han eller hon ska utvisas ur Sverige efter avtjänat straff är det enligt utskottet rimligt att det, oavsett samtycke, finns en möjlighet att låta straffet verkställas i den dömdes hemland. Därtill står utskottet bakom regeringens bedömning att ett överförande av verkställigheten i de fallen ofta kan antas underlätta den dömdes sociala återanpassning. Att samtycke inte krävs innebär emellertid inte att den dömdes inställning är betydelselös vid prövningen av om ett överförande bör ske. Som regeringen anför ska den dömdes inställning alltid beaktas vid bedömningen av om den dömdes sociala återanpassning underlättas av ett överförande, liksom inom ramen för den helhetsbedömning som vid överförande från Sverige ska göras i varje enskilt fall av om ett överförande är lämpligt. Mot den bakgrunden finns det enligt utskottet inte skäl för riksdagen att göra något sådant tillkännagivande som föreslås i motion 2024/25:3352 (V) yrkande 1. Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet.

När det särskilt gäller frågan om överförande av svenska medborgare utan samtycke noterar utskottet, i likhet med regeringen, att det i praktiken torde vara mycket ovanligt och främst träffa situationer där den dömde återvänt till den andra staten. Det är då rimligt att det svenska straffet kan verkställas där om förutsättningarna för det är uppfyllda, oaktat att den dömde är svensk medborgare. Som regeringen påpekar skulle en annan ordning kunna leda till straffrihet om den dömde har dubbla medborgarskap och den andra staten, i likhet med Sverige, inte utlämnar egna medborgare. Som framgår av propositionen får ett överförande dessutom aldrig ske om det skulle strida mot svensk grundlag eller Sveriges internationella förpliktelser. Utskottet anser sammantaget att det inte finns skäl att ta något initiativ med anledning av motion 2024/25:3353 (MP), som därmed avstyrks.

Vad slutligen gäller frågan om vilka beslut om överförande av verkställighet som ska få överklagas kan utskottet konstatera att den ordning som föreslås i den nya lagen om internationell verkställighet i brottmål och som innebär ett överklagandeförbud om den dömde har samtyckt till ett överförande redan i dag gäller för motsvarande ärenden enligt den europeiska verkställighetslagen. Att det inte finns möjlighet att överklaga vid samtycke ger, som regeringen anför, den dömde en möjlighet att aktivt påskynda verkställigheten av domen. Som regeringen framhåller ska den dömde tillfrågas om sin inställning till att den frihetsberövande påföljden verkställs i en annan stat och upplysas om innebörden av ett samtycke. Utskottet anser att detta är en tillräckligt rättssäker ordning och avstyrker därmed motion 2024/25:3352 (V) yrkande 2.

Ur avsnittet "Internationell verkställighet i brottmål" i betänkandet, som även gäller punkterna 2 och 3. Läs betänkandet

Utskottet konstaterar, i likhet med regeringen, att en ökad rörlighet över gränserna och förändring av den internationella brottsligheten med tiden medfört ökade krav på möjligheter till ett effektivt samarbete mellan stater. Överförande av verkställighet av påföljder och förverkande är en viktig del i det samarbetet.

Som regeringen anför bör utgångspunkten när det gäller utdömda fängelsestraff vara att de så långt det är möjligt ska avtjänas i den stat till vilken den dömde har starkast anknytning. Om en utlänning gör sig skyldig till brott måste det finnas goda förutsättningar att om möjligt låta straffet verkställas i utlänningens hemland, något som också kan antas bidra till den dömes sociala återanpassning. Denna princip avspeglas dock inte fullt ut i den nuvarande lagstiftningen när det gäller överförande av dömda personer som är medborgare i länder utanför Norden och EU. Vidare har lagstiftningen, som tillkom på 70-talet, trots flertalet genomförda ändringar inte setts över som helhet. Som regeringen framhåller är det nuvarande regelverket dessutom både komplicerat och svårtillämpat. Utskottet instämmer därmed i regeringens bedömning att det finns ett behov av en reformerad reglering för att i större utsträckning än i dag kunna överföra verkställigheter till länder utanför Norden och EU.

Utskottet välkomnar därför regeringens förslag till ny lagstiftning om internationell verkställighet i brottmål som syftar till att säkerställa att regelverket om överförande av frihetsberövande påföljder, böter och förverkande till och från stater utanför Norden och EU är effektivt och anpassat till Sveriges internationella åtaganden. Det handlar sammanfattningsvis om att det införs en ny lag om internationell verkställighet i brottmål, att regleringen kan tillämpas utan en internationell överenskommelse om samarbete mellan Sverige och den andra staten, att frågor om överförande av verkställighet som huvudregel ska prövas på myndighetsnivå, att möjligheterna att föra över frihetsberövande påföljder från Sverige utvidgas samt att det införs ett krav på skyndsam handläggning hos Kriminalvården och domstolarna i frågor om överförande av frihetsberövande påföljder.

Sammantaget ställer sig utskottet bakom lagförslagen. Vidare anser utskottet att riksdagen av de skäl som anförs i propositionen bör godkänna Europarådets protokoll den 22 november 2017 om ändring av tilläggsprotokollet till konventionen om överförande av dömda personer och en förklaring om att Sverige kommer att tillämpa bestämmelserna i protokollet provisoriskt i förhållande till de andra parter som har avgett en förklaring med samma innebörd. Utskottet tillstyrker därmed propositionen.

Utskottet övergår nu till att behandla motionsyrkandena som innehåller förslag om tillkännagivanden till regeringen i frågor om lagstiftningens framtida utformning.

När det gäller förslaget att samtycke inte ska krävas när den dömde har flytt eller utvisats för att verkställigheten av en frihetsberövande dom ska kunna överföras till utlandet konstaterar utskottet att detta i delar redan gäller enligt nuvarande ordning i förhållande till de stater som tillträtt tilläggsprotokollet till överförandekonventionen samt när det gäller flyktfallet även i förhållande till stater som tillträtt Schengenkonventionen. Om en utländsk medborgare begår brott i Sverige och han eller hon ska utvisas ur Sverige efter avtjänat straff är det enligt utskottet rimligt att det, oavsett samtycke, finns en möjlighet att låta straffet verkställas i den dömdes hemland. Därtill står utskottet bakom regeringens bedömning att ett överförande av verkställigheten i de fallen ofta kan antas underlätta den dömdes sociala återanpassning. Att samtycke inte krävs innebär emellertid inte att den dömdes inställning är betydelselös vid prövningen av om ett överförande bör ske. Som regeringen anför ska den dömdes inställning alltid beaktas vid bedömningen av om den dömdes sociala återanpassning underlättas av ett överförande, liksom inom ramen för den helhetsbedömning som vid överförande från Sverige ska göras i varje enskilt fall av om ett överförande är lämpligt. Mot den bakgrunden finns det enligt utskottet inte skäl för riksdagen att göra något sådant tillkännagivande som föreslås i motion 2024/25:3352 (V) yrkande 1. Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet.

När det särskilt gäller frågan om överförande av svenska medborgare utan samtycke noterar utskottet, i likhet med regeringen, att det i praktiken torde vara mycket ovanligt och främst träffa situationer där den dömde återvänt till den andra staten. Det är då rimligt att det svenska straffet kan verkställas där om förutsättningarna för det är uppfyllda, oaktat att den dömde är svensk medborgare. Som regeringen påpekar skulle en annan ordning kunna leda till straffrihet om den dömde har dubbla medborgarskap och den andra staten, i likhet med Sverige, inte utlämnar egna medborgare. Som framgår av propositionen får ett överförande dessutom aldrig ske om det skulle strida mot svensk grundlag eller Sveriges internationella förpliktelser. Utskottet anser sammantaget att det inte finns skäl att ta något initiativ med anledning av motion 2024/25:3353 (MP), som därmed avstyrks.

Vad slutligen gäller frågan om vilka beslut om överförande av verkställighet som ska få överklagas kan utskottet konstatera att den ordning som föreslås i den nya lagen om internationell verkställighet i brottmål och som innebär ett överklagandeförbud om den dömde har samtyckt till ett överförande redan i dag gäller för motsvarande ärenden enligt den europeiska verkställighetslagen. Att det inte finns möjlighet att överklaga vid samtycke ger, som regeringen anför, den dömde en möjlighet att aktivt påskynda verkställigheten av domen. Som regeringen framhåller ska den dömde tillfrågas om sin inställning till att den frihetsberövande påföljden verkställs i en annan stat och upplysas om innebörden av ett samtycke. Utskottet anser att detta är en tillräckligt rättssäker ordning och avstyrker därmed motion 2024/25:3352 (V) yrkande 2.

Ur avsnittet "Internationell verkställighet i brottmål" i betänkandet, som även gäller punkterna 1 och 2. Läs betänkandet