Säkerhetsförvaring – en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd

Vissa frågor om lagstiftningens framtida utformning

När det gäller motion 2025/26:3902 (MP) yrkande 4 konstaterar utskottet att enligt det nya regelverket för säkerhetsförvaring kan brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid ligga till grund för påföljden, under vissa ytterligare förutsättningar. Regeringen har i propositionen redovisat skälen för denna avgränsning och varför det inte framstår som lämpligt eller möjligt att hänvisa till uttryckliga straffbestämmelser, i enlighet med vad som delvis återges ovan. Vid den slutliga utformningen av avgränsningen har regeringen också följt Lagrådets förslag. Vidare görs det i propositionens författningskommentar vissa förtydligande uttalanden kopplade till lagtexten. Sammantaget har regeringen bedömt att avgränsningen till brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid – i kombination med lagens krav på att det ska vara fråga om brottslighet av ett visst allvar – med tillräcklig tydlighet avgränsar den nya påföljdens tillämpningsområde. Utskottet har inte någon annan uppfattning i frågan och ser därför inte skäl att ändra avgränsningen för framtiden. Motionsyrkandet avstyrks därmed.

När det gäller yrkande 2 i samma motion föreskriver de nya reglerna om säkerhetsförvaring att en ansökan om tillstånd till villkorad utslussning eller om förlängning av ramtiden ska prövas av allmän domstol. Ansökan ska tas upp av den tingsrätt inom vars domkrets den anstalt eller det frivårdskontor där den dömde är inskriven är belägen. I propositionen har regeringen ansett att det inte finns tillräckliga skäl för att utse en eller ett fåtal domstolar som ska hantera frågor om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden. Detta har motiverats med att de fördelar som kan nås genom att koncentrera prövningen i dessa ärenden inte gör sig gällande på samma sätt som i omvandlingsärenden. Prövningen av frågor om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden kommer nämligen främst att ta sikte på att bedöma den dömdes återfallsrisk, vilket är samma typ av prövning som rätten ska göra när den bestämmer påföljden till säkerhetsförvaring. Detta utgör en betydelsefull skillnad jämfört med prövningen i omvandlingsärenden, som på ett mer avgörande sätt skiljer sig från den prövning som görs när rätten bestämmer påföljden till livstids fängelse. Mot denna bakgrund är utskottet inte berett att ta initiativ till att ändra regleringen av forum för framtiden, och motionsyrkandet bör därför avslås.

I fråga om yrkande 5 i samma motion konstaterar utskottet att enligt den nya regleringen får rätten förlänga ramtiden med högst tre år vid varje tillfälle om det är absolut nödvändigt för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. I denna del har regeringen instämt i den underliggande utredningens bedömning att förlängningsmöjligheten bör tillämpas i undantagsfall och endast när behovet av samhällsskydd är så starkt att det tydligt motiverar ett fortsatt frihetsberövande. Risken för återfall bör alltså vara avgörande vid prövningen av om ramtiden ska förlängas. Vid bedömningen av återfallsrisken bör enligt propositionen hänsyn tas bl.a. till om det har förelegat omfattande misskötsamhet under verkställighetstiden eller bristande deltagande i återfallsförebyggande åtgärder. Om återfallsrisken fortfarande är påtaglig kommer det således, tilläggs det, i många fall att vara absolut nödvändigt med ett fortsatt frihetsberövande, och därmed bör förlängning beslutas.

Vidare konstaterar utskottet i denna del att en ansökan om förlängning av ramtiden prövas av rätten efter ansökan av åklagaren och att det är Kriminalvården som ska anmäla till åklagaren om det finns skäl att göra en sådan ansökan. Rätten får inte bifalla en ansökan om förlängning som grundar sig på den dömdes återfallsrisk utan att en särskild riskutredning har hämtats in. Normalt ska det också finnas ett yttrande från Kriminalvården och ett offentligt biträde för den dömde, som även har rätt att bli hörd muntligen.

Därmed ser utskottet inte behov av att anpassa reglerna om förlängning av ramtiden för att öka rättssäkerheten, och motionsyrkandet avstyrks därför.

Tidsbegränsning och utvärdering av den nya lagstiftningen

När det gäller motion 2025/26:3902 (MP) yrkande 6 konstaterar utskottet att den nya påföljden säkerhetsförvaring syftar till att fylla en lucka i det svenska påföljdssystemet och att liknande lösningar redan finns i Norge och Danmark samt planeras att införas i Finland. Med hänsyn till detta och till de skäl som utskottet i övrigt har anfört för att anta lagförslaget ser utskottet inte anledning att tidsbegränsa påföljden. Utskottet förutsätter också att regeringen vid en lämplig tidpunkt kommer att låta utvärdera reformen. Detta innebär att motionsyrkandet bör avslås.

Reservationer

1.

Regeringens lagförslag, punkt 1 (C)

av Helena Vilhelmsson (C).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse:

Riksdagen

a) antar regeringens förslag till

1. lag om verkställighet av säkerhetsförvaring,

2. lag om ändring i brottsbalken med den ändringen att 33 kap. 3 § ska ha den lydelse som reservanten föreslår i bilaga 3,

3. lag om ändring i passlagen (1978:302),

4. lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister,

5. lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder,

6. lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,

7. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400),

8. lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen,

9. lag om ändring i lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande,

10. lag om ändring i strafftidslagen (2018:1251),

11. lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område,

Ur avsnittet "Lagstiftningens framtida utformning samt tidsbegränsning och utvärdering av lagstiftningen" i betänkandet. Läs betänkandet

Regeringens förslag om den nya påföljden säkerhetsförvaring syftar till att åstadkomma ett bättre samhällsskydd mot personer som har begått allvarlig brottslighet mot andra personer och som även har en hög återfallsrisk i sådan brottslighet men som inte är aktuella för rättspsykiatrisk vård eller livstids fängelse. Utskottet instämmer i behovet av ett sådant stärkt samhällsskydd.

När det gäller de invändningar mot lagförslaget i dess helhet som förs fram i motion 2025/26:3901 (C) yrkandena 1 och 2 konstaterar utskottet inledningsvis att säkerhetsförvaring bygger på utgångspunkten att särskilt återfallsbenägna personer inte ska friges förrän återfallsrisken har minskat samtidigt som frihetsberövandet inte ska pågå under längre tid än vad som är nödvändigt för att upprätthålla samhällsskyddet. Påföljden ska avtjänas i kriminalvårdsanstalt, och verkställigheten ska utformas på ett liknande sätt som för dem som avtjänar långa tidsbestämda fängelsestraff eller fängelse på livstid. Vid säkerhetsförvaring ska dock ett något större fokus läggas på behandling och rehabilitering, med hänsyn till påföljdens tidsobestämda och preventiva karaktär. Genom att delta i behandling, såsom brotts- och missbruksrelaterad programverksamhet och andra återfallsförebyggande åtgärder, ska den intagne ges möjlighet att påverka sin situation och på så sätt aktivt arbeta för förändring till det bättre på ett sådant sätt att det så småningom är möjligt att bevilja tillstånd till villkorad utslussning (dvs. efter minimitidens utgång). Som regeringen anför får alltså den som döms till påföljden stora incitament till såväl skötsamhet under anstaltsvistelsen som deltagande i återfallsförebyggande arbete.

Utskottet konstaterar vidare att säkerhetsförvaring är så konstruerad att en bedömning av återfallsrisken ska göras vid upprepade tillfällen. Förutom vid påföljdsvalet ska den risken bedömas i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och i ärenden om förlängning av ramtiden. Som framhålls i propositionen görs riskbedömningar redan i dag inom straffrätten, och det är inte främmande för det svenska straffrättsliga och straffprocessuella systemet att knyta olika åtgärder till en bedömning av återfallsrisk. Dessutom är det föreslagna tillämpningsområdet för den nya påföljden avgränsat till sådana fall där behovet av samhällsskydd är särskilt stort och det finns tydliga indikationer på en hög återfallsrisk. I propositionen lämnas också vägledning för den riskbedömning som rätten ska göra. Till detta kommer att rätten som utgångspunkt ska ha tillgång till en särskild riskutredning från Rättsmedicinalverket, som är den myndighet som redan ansvarar för utredningar om risk för återfall i brott enligt omvandlingslagen och inför beslut om rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Regleringen av den särskilda riskutredningens innehåll och det underlag Rättsmedicinalverkets uttalande vid domstillfället ska grundas på är utformad på ett liknande sätt som enligt omvandlingslagen. Som förberedande åtgärd för att Rättsmedicinalverket ska kunna hantera de nya ärendena beslutade regeringen också i maj 2025 om ett uppdrag till myndigheten att förbereda verksamheten för de åtgärder som kan komma att krävas med hänsyn till regeringens avsikt att införa säkerhetsförvaring.

Sammanfattningsvis delar utskottet inte motionärernas uppfattning att lagförslaget är behäftat med sådana brister att det bör avslås och att en annan slags åtgärd bör utredas och införas i stället.

När det sedan gäller motion 2025/26:3902 (MP) yrkande 1, om att säkerhetsförvaring enbart ska kunna dömas ut i återfallssituationen och inte i flerbrottsfallet, vill utskottet anföra följande. I flerbrottsfallet ska den få dömas till säkerhetsförvaring som vid ett och samma tillfälle döms för upprepad brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, om den brottsligheten är av sådant allvar att han eller hon skulle ha dömts till fängelse i sex år eller mer om påföljden hade bestämts till fängelse. Liksom i återfallssituationen ställs det upp ytterligare förutsättningar, bl.a. att det finns en påtaglig återfallsrisk. Som framhålls i propositionen är det i många fall när en person döms för upprepade brott närmast en slump att brotten hanteras i en och samma rättegång, t.ex. på grund av att brotten inte har upptäckts tidigare. Det kan dock ändå stå klart att den som upprepade gånger begår allvarliga brott visar samma likgiltighet inför rättsordningen som en återfallsförbrytare gör. Utskottet instämmer därför med regeringen och den underliggande utredningen om att den som begår upprepade brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid ska kunna dömas till säkerhetsförvaring om brottsligheten är synnerligen allvarlig.

I fråga om yrkande 3 i samma motion, om att en särskild riskutredning alltid ska hämtas in innan påföljden bestäms till säkerhetsförvaring, konstaterar utskottet att lagförslaget innebär att en sådan utredning ska hämtas in om det inte är uppenbart obehövligt. I propositionen förtydligas att möjligheten att avstå från att hämta in en särskild riskutredning innan dom meddelas bör tillämpas mycket restriktivt. Som exempel på när det kan framstå som uppenbart obehövligt att hämta in en sådan utredning nämns att den tilltalade tidigare har avtjänat en säkerhetsförvaring och kort efter att verkställigheten avslutats har återfallit i sådan allvarlig brottslighet som kan ligga till grund för en ny säkerhetsförvaring. Ett annat exempel är att frågan nyligen har aktualiserats i ett tidigare mål och det därför redan finns en särskild riskutredning som fortfarande är aktuell. Utskottet, som noterar att regeringens förslag om inhämtande av riskutredning går längre än den underliggande utredningens förslag om en fakultativ reglering, ansluter sig till lagförslaget även i denna del.

Det som nu har anförts innebär att utskottet tillstyrker regeringens lagförslag i dess helhet av de skäl som anförs i propositionen samt avstyrker de aktuella följdmotionsyrkandena.

Ur avsnittet "Regeringens lagförslag" i betänkandet, som även gäller punkt 3. Läs betänkandet