Frihetsberövande påföljder för barn och unga

I propositionen föreslår regeringen att barn och unga, i de fall en frihetsberövande påföljd inte kan undvikas, ska dömas till fängelse i stället för sluten ungdomsvård. Förslaget innebär att Kriminalvården blir ansvarig för verkställigheten och att sluten ungdomsvård utmönstras ur påföljdssystemet. Barn som döms till fängelse ska som huvudregel placeras på särskilda barn- och ungdomsavdelningar. Genom att påföljden blir fängelse kommer barn och unga även att omfattas av systemet med villkorlig frigivning och vid övergången från anstalt till frihet kommer de som utgångspunkt att ställas under övervakning. Förslaget innebär också att verkställighetslagstiftningen i vissa delar ska anpassas utifrån barns särskilda behov och rättigheter. Som framgår ovan har riksdagen också, på utskottets förslag, lämnat tillkännagivanden till regeringen som rör dessa frågor. Utskottet ser därför positivt på att regeringen nu har överlämnat den aktuella propositionen.

När det gäller de motionsyrkanden som går emot lagförslaget vill utskottet anföra följande. Det är sedan lång tid tillbaka en grundläggande princip inom kriminalpolitiken att unga lagöverträdare i Sverige endast i undantagsfall ska dömas till en frihetsberövande påföljd. Denna princip gäller särskilt barn. Som regeringen konstaterar förekommer det dock även med den utgångspunkten att barn begår så allvarliga brott att samhället måste kunna reagera kraftfullt genom ett frihetsberövande. Det är tydligt att dagens system inte fullt ut är anpassat till utvecklingen där barn allt tidigare begår mycket allvarliga brott. Som regeringen anför har samhället och brottsligheten förändrats sedan påföljden sluten ungdomsvård infördes. Det grova våldet kryper längre ned i åldrarna, förekomsten av skjutvapen och annan allvarlig brottslighet har ökat och kriminella nätverk utnyttjar barn och unga för att begå grova brott. Denna förändrade situation kräver som regeringen framhåller nya tankesätt och nya verktyg.

Utskottet delar vidare regeringens bedömning att Kriminalvården, även med beaktande av de utmaningar som myndigheten står inför, är väl lämpad att vara huvudman för en frihetsberövande påföljd för barn och unga. Som regeringen framhåller har Kriminalvården en lång erfarenhet av att hantera intagna med skiftande behov av stöd och kontroll och fängelsepåföljden ger en annan grundstruktur när det gäller säkerhet och samhällsskydd, vilket möjliggör en säker och trygg miljö under verkställigheten. Inom ramen för ett utdömt fängelsestraff finns det även ett väl utbyggt regelverk för villkorlig frigivning. Kriminalvården har också, till skillnad från Sis, en rikstäckande frivårdsverksamhet, lång erfarenhet av arbete med stöd och kontroll under tiden som dömda avtjänar straff i frihet samt ett etablerat regelverk för att hantera misskötsamhet.

Utskottet delar också regeringens uppfattning att det inte är oförenligt med regeringsformen, Europakonventionen eller barnkonventionen att barn döms till en frihetsberövande påföljd, och inte heller att den frihetsberövande påföljden verkställs av samma myndighet som verkställer frihetsberövande påföljder för vuxna. Som framgår ovan innebär det aktuella förslaget – att barn ska dömas till fängelse i stället för sluten ungdomsvård – inte att förutsättningarna för att döma ut en frihetsberövande påföljd ändras. I stället följer det fortfarande av 30 kap. 5 § brottsbalken att för brott som någon har begått innan han eller hon fyllt 18 år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Fängelsestraffet kommer även framöver, precis om sluten ungdomsvård, att komma i fråga först som en sista utväg. Utskottet instämmer även i att reformen inte heller i sig innebär att den frihetsberövande delen av straffet blir längre, även om den aktuella reformen i kombination med vissa andra lagstiftningsärenden kan ha den effekten. Att det utdömda straffet i sig blir längre – vilket det blir eftersom fyra års sluten ungdomsvård i dagens system motsvarar sex års fängelse – innebär dock som regeringen anger en repressionshöjning även om en del av straffet kan avtjänas utanför anstalt efter villkorlig frigivning. Som regeringen anför kommer den föreslagna ordningen för en del barn att innebära att frihetsberövandet blir längre än det annars skulle ha varit. Utskottet instämmer dock i regeringens bedömning att fördelarna som ett system med successiv utslussning under kontrollerade former innebär för barnets möjlighet till återanpassning väger tyngre än de nackdelar som en sådan ordning kan medföra. Sammantaget instämmer utskottet i regeringens bedömning att förslaget är proportionerligt och förenligt med de krav som följer av Europakonventionen och regeringsformens bestämmelser om rörelsefrihet. Utskottet instämmer också i att förslaget inte är oförenligt med barnkonventionen eller relevanta internationella instrument.

Utskottet anser också i likhet med regeringen att den nya målgruppen innebär att Kriminalvårdens verksamhet och verkställighetslagstiftningen måste anpassas i flera avseenden för att tillgodose barns särskilda behov och rättigheter. De föreslagna ändringarna i fängelselagen, inklusive införandet av en portalbestämmelse om barnets bästa, samt att det ska inrättas särskilda barn- och ungdomsavdelningar, är i detta avseende av central betydelse. Utskottet ser också positivt på de förslag som syftar till att säkerställa barns rätt till utbildning och till att barn ska erbjudas sysselsättning.

När det gäller beredningen av förslaget delar utskottet regeringens bedömning att läget i samhället, där allt yngre gärningsmän begår grova brott, är så pass allvarligt att flera lagstiftningsprojekt behöver pågå parallellt med varandra för att möta det behov som finns av att reformera kriminalpolitiken. Utskottet noterar att Lagrådet har riktat kritik mot regeringens beredning vid framtagandet av propositionen. Enligt utskottet, som konstaterar att regeringen i propositionen utförligt redovisar skälen för sina bedömningar och ställningstaganden i den delen, finns det inte skäl att vidta ytterligare beredningsåtgärder. Utskottet anser alltså att underlaget är tillräckligt för att riksdagen ska kunna ta ställning till förslaget.

Ur avsnittet "Frihetsberövande påföljder för barn och unga" i betänkandet, som även gäller punkt 2. Läs betänkandet

I propositionen föreslår regeringen att barn och unga, i de fall en frihetsberövande påföljd inte kan undvikas, ska dömas till fängelse i stället för sluten ungdomsvård. Förslaget innebär att Kriminalvården blir ansvarig för verkställigheten och att sluten ungdomsvård utmönstras ur påföljdssystemet. Barn som döms till fängelse ska som huvudregel placeras på särskilda barn- och ungdomsavdelningar. Genom att påföljden blir fängelse kommer barn och unga även att omfattas av systemet med villkorlig frigivning och vid övergången från anstalt till frihet kommer de som utgångspunkt att ställas under övervakning. Förslaget innebär också att verkställighetslagstiftningen i vissa delar ska anpassas utifrån barns särskilda behov och rättigheter. Som framgår ovan har riksdagen också, på utskottets förslag, lämnat tillkännagivanden till regeringen som rör dessa frågor. Utskottet ser därför positivt på att regeringen nu har överlämnat den aktuella propositionen.

När det gäller de motionsyrkanden som går emot lagförslaget vill utskottet anföra följande. Det är sedan lång tid tillbaka en grundläggande princip inom kriminalpolitiken att unga lagöverträdare i Sverige endast i undantagsfall ska dömas till en frihetsberövande påföljd. Denna princip gäller särskilt barn. Som regeringen konstaterar förekommer det dock även med den utgångspunkten att barn begår så allvarliga brott att samhället måste kunna reagera kraftfullt genom ett frihetsberövande. Det är tydligt att dagens system inte fullt ut är anpassat till utvecklingen där barn allt tidigare begår mycket allvarliga brott. Som regeringen anför har samhället och brottsligheten förändrats sedan påföljden sluten ungdomsvård infördes. Det grova våldet kryper längre ned i åldrarna, förekomsten av skjutvapen och annan allvarlig brottslighet har ökat och kriminella nätverk utnyttjar barn och unga för att begå grova brott. Denna förändrade situation kräver som regeringen framhåller nya tankesätt och nya verktyg.

Utskottet delar vidare regeringens bedömning att Kriminalvården, även med beaktande av de utmaningar som myndigheten står inför, är väl lämpad att vara huvudman för en frihetsberövande påföljd för barn och unga. Som regeringen framhåller har Kriminalvården en lång erfarenhet av att hantera intagna med skiftande behov av stöd och kontroll och fängelsepåföljden ger en annan grundstruktur när det gäller säkerhet och samhällsskydd, vilket möjliggör en säker och trygg miljö under verkställigheten. Inom ramen för ett utdömt fängelsestraff finns det även ett väl utbyggt regelverk för villkorlig frigivning. Kriminalvården har också, till skillnad från Sis, en rikstäckande frivårdsverksamhet, lång erfarenhet av arbete med stöd och kontroll under tiden som dömda avtjänar straff i frihet samt ett etablerat regelverk för att hantera misskötsamhet.

Utskottet delar också regeringens uppfattning att det inte är oförenligt med regeringsformen, Europakonventionen eller barnkonventionen att barn döms till en frihetsberövande påföljd, och inte heller att den frihetsberövande påföljden verkställs av samma myndighet som verkställer frihetsberövande påföljder för vuxna. Som framgår ovan innebär det aktuella förslaget – att barn ska dömas till fängelse i stället för sluten ungdomsvård – inte att förutsättningarna för att döma ut en frihetsberövande påföljd ändras. I stället följer det fortfarande av 30 kap. 5 § brottsbalken att för brott som någon har begått innan han eller hon fyllt 18 år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Fängelsestraffet kommer även framöver, precis om sluten ungdomsvård, att komma i fråga först som en sista utväg. Utskottet instämmer även i att reformen inte heller i sig innebär att den frihetsberövande delen av straffet blir längre, även om den aktuella reformen i kombination med vissa andra lagstiftningsärenden kan ha den effekten. Att det utdömda straffet i sig blir längre – vilket det blir eftersom fyra års sluten ungdomsvård i dagens system motsvarar sex års fängelse – innebär dock som regeringen anger en repressionshöjning även om en del av straffet kan avtjänas utanför anstalt efter villkorlig frigivning. Som regeringen anför kommer den föreslagna ordningen för en del barn att innebära att frihetsberövandet blir längre än det annars skulle ha varit. Utskottet instämmer dock i regeringens bedömning att fördelarna som ett system med successiv utslussning under kontrollerade former innebär för barnets möjlighet till återanpassning väger tyngre än de nackdelar som en sådan ordning kan medföra. Sammantaget instämmer utskottet i regeringens bedömning att förslaget är proportionerligt och förenligt med de krav som följer av Europakonventionen och regeringsformens bestämmelser om rörelsefrihet. Utskottet instämmer också i att förslaget inte är oförenligt med barnkonventionen eller relevanta internationella instrument.

Utskottet anser också i likhet med regeringen att den nya målgruppen innebär att Kriminalvårdens verksamhet och verkställighetslagstiftningen måste anpassas i flera avseenden för att tillgodose barns särskilda behov och rättigheter. De föreslagna ändringarna i fängelselagen, inklusive införandet av en portalbestämmelse om barnets bästa, samt att det ska inrättas särskilda barn- och ungdomsavdelningar, är i detta avseende av central betydelse. Utskottet ser också positivt på de förslag som syftar till att säkerställa barns rätt till utbildning och till att barn ska erbjudas sysselsättning.

När det gäller beredningen av förslaget delar utskottet regeringens bedömning att läget i samhället, där allt yngre gärningsmän begår grova brott, är så pass allvarligt att flera lagstiftningsprojekt behöver pågå parallellt med varandra för att möta det behov som finns av att reformera kriminalpolitiken. Utskottet noterar att Lagrådet har riktat kritik mot regeringens beredning vid framtagandet av propositionen. Enligt utskottet, som konstaterar att regeringen i propositionen utförligt redovisar skälen för sina bedömningar och ställningstaganden i den delen, finns det inte skäl att vidta ytterligare beredningsåtgärder. Utskottet anser alltså att underlaget är tillräckligt för att riksdagen ska kunna ta ställning till förslaget.

Ur avsnittet "Frihetsberövande påföljder för barn och unga" i betänkandet, som även gäller punkt 1. Läs betänkandet