Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem

Utskottet konstaterar att dagens påföljdssystem fick sin huvudsakliga utformning genom 1989 års påföljdsreform. Enligt regeringen innebär den reformen i en nutida kontext att för stor hänsyn tas till gärningspersonens intresse av att undvika ett fängelsestraff jämfört med de berättigade förväntningar på upprättelse som ett brottsoffer kan ha. Även samhällsskyddsaspekter behöver enligt regeringen ges ett större inflytande. Samtidigt bör de nuvarande principerna i påföljdssystemet, bl.a. principerna om proportionalitet och ekvivalens, även fortsättningsvis vara vägledande. Förändringsbehovet handlar enligt regeringen snarare om att balansen mellan de olika principerna och intressena bör ändras, bl.a. genom att brottsofferperspektivet och samhällsskyddsaspekter får en mer framskjuten plats än i dag. Utskottet instämmer i dessa utgångspunkter.

Vidare konstaterar utskottet att riksdagen, på utskottets förslag, har riktat ett flertal tillkännagivanden till regeringen som ger uttryck för problematiken att det nuvarande regelverket medför att det döms ut alltför låga straff. Detta gäller inte minst vid brott med försvårande omständigheter, upprepade brott eller flerfaldig brottslighet. Riksdagen har även begärt en översyn av billighetsskälen med inriktningen att dessa ska begränsas. Tillkännagivandena handlar också om behovet av en skärpt syn på misskötsamhet i samband med en skyddstillsyn. Utskottet välkomnar därför regeringens slutsats att den allmänna repressionsnivån bör höjas.

Mot bl.a. den bakgrunden syftar regeringens förslag till att åstadkomma ett mer rättvist straffsystem där straffen på ett bättre sätt återspeglar brottslighetens allvar, påföljderna som döms ut i större utsträckning framstår som rimliga och rättvisa, brottsofferperspektivet ges ett ökat inflytande och samhällsskyddet förbättras. Det handlar sammanfattningsvis om ett nytt påföljdssystem med villkorligt fängelse där presumtionen mot fängelse tas bort, en mer nyanserad straffmätning genom en ökad användning av hela straffskalan, en ny reglering av hur ett gemensamt straff ska bestämmas vid flerfaldig brottslighet samt begränsningar av strafflindringsgrunderna.

I fråga om förslaget om ett system med villkorligt fängelse konstaterar utskottet att införandet av ett sådant system har diskuterats länge och att det redan finns i våra grannländer. Enligt förslaget ska det villkorliga fängelsestraffet förses med ett verkställighetsinnehåll genom tilläggssanktionerna dagsböter, samhällstjänst eller övervakning. För den som har dömts till villkorligt fängelse med samhällstjänst eller övervakning ska Kriminalvården upprätta en individuellt utformad verkställighetsplan. I likhet med vad som i dag gäller för t.ex. skyddstillsynsdömda ska Kriminalvården också få besluta om särskilda föreskrifter under övervakningen. En sådan föreskrift ska få avse t.ex. missbruksvård, psykiatrisk vård eller annan behandling. I propositionen framhålls att villkorligt fängelse på ett tydligt sätt förmedlar det klander som gärningspersonen har gjort sig förtjänt av på grund av brottet. Genom att rätten mäter ut ett fängelsestraff av en viss längd även i fall där straffet inte behöver avtjänas i anstalt görs det klart hur allvarligt samhället ser på den begångna gärningen. Sammanfattningsvis har regeringen bedömt att förslaget skulle ge goda möjligheter att skapa ett påföljdssystem som är tydligare, enklare och ger ett större genomslag för proportionalitetsprincipen än det nuvarande. Starka skäl talar således enligt regeringen för att villkorligt fängelse nu ska införas i påföljdssystemet. Utskottet delar regeringens uppfattning. Utskottet konstaterar också att en klar majoritet av remissinstanserna har sett positivt på att ett system med villkorligt fängelse av den angivna typen införs.

När det gäller förslaget om en ökad användning av hela straffskalan vid straffmätningen handlar det om en ny bestämmelse som syftar till en sådan ökad användning. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska de omständigheter vid brottet som går utöver vad som krävs för att döma till ansvar för den aktuella brottstypen ges ett tydligt genomslag vid straffvärdebedömningen. Avsikten är att straff inte längre ska mätas ut relativt nära straffminimum och att den övre delen av straffskalan inte ska vara reserverad för fall som sällan eller aldrig inträffar i praktiken. Det handlar om att åstadkomma en nyanserad bedömning på ett sätt som spänner över alla brottstyper och att därmed motverka resultatet av vissa förarbetsuttalanden som gjordes i samband med 1989 års påföljdsreform. I propositionen framhålls att avsikten däremot inte är att ändra ansvarsfördelningen mellan lagstiftaren och domstolarna eller att skapa en helt ny metod för att bedöma straffvärdet, utan om att klargöra hur straffvärdebedömningen ska gå till. Även fortsättningsvis är det rätten som i varje enskilt fall ska tillämpa lagstiftningen och göra en straffvärdebedömning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Regeringen har i propositionen också bemött de invändningar som Lagrådet har framfört när det gäller vissa oklarheter i den nya bestämmelsen och har även följt Lagrådets förslag till omformulering i en viss del för att tydliggöra bestämmelsens innebörd. Utskottet ansluter sig till regeringens överväganden.

När det gäller förslaget om en ny reglering av hur ett gemensamt straff ska bestämmas vid flerfaldig brottslighet handlar det om att tillkommande brott ska ges ett större genomslag än i dag, eftersom det nuvarande sättet för straffmätning inte tar tillräcklig hänsyn till straffvärdet för de enskilda brott som ingår i brottsligheten. Straffmätningen ska därför enligt förslaget göras med utgångspunkt i det sammanlagda straffvärdet för vart och ett av brotten. Brottslighetens sammantagna allvar och det samband som kan finnas mellan brotten ska också beaktas. Detta innebär enligt propositionen att en helhetsbedömning alltid ska göras och att avvikelser från summan av de enskilda brottens straffvärden därmed får göras om det finns anledning till det i det enskilda fallet. Regeringen har i propositionen bemött de invändningar som Lagrådet framfört och har bedömt att förslaget ger förutsättningar för en enhetlig och likformig rättstillämpning. Enligt regeringen får därför de krav på förutsebarhet och rättssäkerhet som bör ställas på en lagstiftning av detta slag anses uppfyllda. Utskottet gör ingen annan bedömning.

Ur avsnittet "Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem" i betänkandet, som även gäller punkt 2. Läs betänkandet

Utskottet konstaterar att dagens påföljdssystem fick sin huvudsakliga utformning genom 1989 års påföljdsreform. Enligt regeringen innebär den reformen i en nutida kontext att för stor hänsyn tas till gärningspersonens intresse av att undvika ett fängelsestraff jämfört med de berättigade förväntningar på upprättelse som ett brottsoffer kan ha. Även samhällsskyddsaspekter behöver enligt regeringen ges ett större inflytande. Samtidigt bör de nuvarande principerna i påföljdssystemet, bl.a. principerna om proportionalitet och ekvivalens, även fortsättningsvis vara vägledande. Förändringsbehovet handlar enligt regeringen snarare om att balansen mellan de olika principerna och intressena bör ändras, bl.a. genom att brottsofferperspektivet och samhällsskyddsaspekter får en mer framskjuten plats än i dag. Utskottet instämmer i dessa utgångspunkter.

Vidare konstaterar utskottet att riksdagen, på utskottets förslag, har riktat ett flertal tillkännagivanden till regeringen som ger uttryck för problematiken att det nuvarande regelverket medför att det döms ut alltför låga straff. Detta gäller inte minst vid brott med försvårande omständigheter, upprepade brott eller flerfaldig brottslighet. Riksdagen har även begärt en översyn av billighetsskälen med inriktningen att dessa ska begränsas. Tillkännagivandena handlar också om behovet av en skärpt syn på misskötsamhet i samband med en skyddstillsyn. Utskottet välkomnar därför regeringens slutsats att den allmänna repressionsnivån bör höjas.

Mot bl.a. den bakgrunden syftar regeringens förslag till att åstadkomma ett mer rättvist straffsystem där straffen på ett bättre sätt återspeglar brottslighetens allvar, påföljderna som döms ut i större utsträckning framstår som rimliga och rättvisa, brottsofferperspektivet ges ett ökat inflytande och samhällsskyddet förbättras. Det handlar sammanfattningsvis om ett nytt påföljdssystem med villkorligt fängelse där presumtionen mot fängelse tas bort, en mer nyanserad straffmätning genom en ökad användning av hela straffskalan, en ny reglering av hur ett gemensamt straff ska bestämmas vid flerfaldig brottslighet samt begränsningar av strafflindringsgrunderna.

I fråga om förslaget om ett system med villkorligt fängelse konstaterar utskottet att införandet av ett sådant system har diskuterats länge och att det redan finns i våra grannländer. Enligt förslaget ska det villkorliga fängelsestraffet förses med ett verkställighetsinnehåll genom tilläggssanktionerna dagsböter, samhällstjänst eller övervakning. För den som har dömts till villkorligt fängelse med samhällstjänst eller övervakning ska Kriminalvården upprätta en individuellt utformad verkställighetsplan. I likhet med vad som i dag gäller för t.ex. skyddstillsynsdömda ska Kriminalvården också få besluta om särskilda föreskrifter under övervakningen. En sådan föreskrift ska få avse t.ex. missbruksvård, psykiatrisk vård eller annan behandling. I propositionen framhålls att villkorligt fängelse på ett tydligt sätt förmedlar det klander som gärningspersonen har gjort sig förtjänt av på grund av brottet. Genom att rätten mäter ut ett fängelsestraff av en viss längd även i fall där straffet inte behöver avtjänas i anstalt görs det klart hur allvarligt samhället ser på den begångna gärningen. Sammanfattningsvis har regeringen bedömt att förslaget skulle ge goda möjligheter att skapa ett påföljdssystem som är tydligare, enklare och ger ett större genomslag för proportionalitetsprincipen än det nuvarande. Starka skäl talar således enligt regeringen för att villkorligt fängelse nu ska införas i påföljdssystemet. Utskottet delar regeringens uppfattning. Utskottet konstaterar också att en klar majoritet av remissinstanserna har sett positivt på att ett system med villkorligt fängelse av den angivna typen införs.

När det gäller förslaget om en ökad användning av hela straffskalan vid straffmätningen handlar det om en ny bestämmelse som syftar till en sådan ökad användning. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska de omständigheter vid brottet som går utöver vad som krävs för att döma till ansvar för den aktuella brottstypen ges ett tydligt genomslag vid straffvärdebedömningen. Avsikten är att straff inte längre ska mätas ut relativt nära straffminimum och att den övre delen av straffskalan inte ska vara reserverad för fall som sällan eller aldrig inträffar i praktiken. Det handlar om att åstadkomma en nyanserad bedömning på ett sätt som spänner över alla brottstyper och att därmed motverka resultatet av vissa förarbetsuttalanden som gjordes i samband med 1989 års påföljdsreform. I propositionen framhålls att avsikten däremot inte är att ändra ansvarsfördelningen mellan lagstiftaren och domstolarna eller att skapa en helt ny metod för att bedöma straffvärdet, utan om att klargöra hur straffvärdebedömningen ska gå till. Även fortsättningsvis är det rätten som i varje enskilt fall ska tillämpa lagstiftningen och göra en straffvärdebedömning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Regeringen har i propositionen också bemött de invändningar som Lagrådet har framfört när det gäller vissa oklarheter i den nya bestämmelsen och har även följt Lagrådets förslag till omformulering i en viss del för att tydliggöra bestämmelsens innebörd. Utskottet ansluter sig till regeringens överväganden.

När det gäller förslaget om en ny reglering av hur ett gemensamt straff ska bestämmas vid flerfaldig brottslighet handlar det om att tillkommande brott ska ges ett större genomslag än i dag, eftersom det nuvarande sättet för straffmätning inte tar tillräcklig hänsyn till straffvärdet för de enskilda brott som ingår i brottsligheten. Straffmätningen ska därför enligt förslaget göras med utgångspunkt i det sammanlagda straffvärdet för vart och ett av brotten. Brottslighetens sammantagna allvar och det samband som kan finnas mellan brotten ska också beaktas. Detta innebär enligt propositionen att en helhetsbedömning alltid ska göras och att avvikelser från summan av de enskilda brottens straffvärden därmed får göras om det finns anledning till det i det enskilda fallet. Regeringen har i propositionen bemött de invändningar som Lagrådet framfört och har bedömt att förslaget ger förutsättningar för en enhetlig och likformig rättstillämpning. Enligt regeringen får därför de krav på förutsebarhet och rättssäkerhet som bör ställas på en lagstiftning av detta slag anses uppfyllda. Utskottet gör ingen annan bedömning.

Ur avsnittet "Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem" i betänkandet, som även gäller punkt 1. Läs betänkandet