Skärpta regler om utvisning på grund av brott

Regeringens lagförslag

Utskottet vill inledningsvis påpeka att kravet på laglydighet gäller lika för svenska medborgare och utlänningar. Endast svenska medborgare har dock en ovillkorlig rätt att vistas här i landet.

Utskottet noterar att reglerna om utvisning på grund av brott skärptes 2022 och att regeringen tillsatt en utredning som har sett över effekterna av skärpningen (dir. 2024:42). Även om 2022 års regelverk i allmänhet har tillämpats av domstolarna på det sätt som lagstiftaren avsett, har det inte fått det kvantitativa genomslag som lagstiftaren avsåg. Vidare är andelen domslut mot utlänningar med utvisningsbeslut historiskt sett anmärkningsvärt låg. Allmänhetens förtroende för rättsstaten och migrationspolitiken är beroende bl.a. av att utlänningar som kommer till Sverige följer de lagar som finns och avhåller sig från kriminalitet. Vi befinner oss i en allvarlig samhällsutveckling där brottsligheten har blivit allt grövre. Den grova och organiserade brottsligheten är systemhotande. Som ett led i att bekämpa brottslighet inom ramen för kriminella nätverk, men även brottslighet som begås i andra sammanhang, behöver det finnas bättre möjligheter än i dag att utvisa utlänningar som begår brott i Sverige. Utskottet instämmer därför i regeringens bedömning att det finns ett behov av att skärpa reglerna om utvisning på grund av brott ytterligare så att fler utlänningar som begår brott i landet också utvisas. Utskottet anser i likhet med regeringen att brott ska vara utvisningsgrundande redan när den påföljd som döms ut är strängare än böter.

När det gäller den intresseavvägning som domstolarna ska göra vid prövningen av frågan om utvisning på grund av brott anser utskottet i likhet med regeringen att den bör skärpas. En förutsättning för utvisning ska vara att skälen som talar för utvisning väger tyngre än skälen som talar emot. Det ska inte tas mer hänsyn till skälen som talar mot utvisning än vad som krävs enligt Sveriges internationella åtaganden. Utskottet noterar att intresseavvägningen innebär att det ska göras en helhetsbedömning i det enskilda fallet av de olika omständigheter som har betydelse för utvisningsfrågan. Det finns även en möjlighet för domstolar att anpassa återreseförbudets längd med anledning av bl.a. en utlännings anknytning till Sverige så att utvisningsbeslutet i sin helhet är proportionerligt.

Vad gäller de kvalificerade krav som gäller i dag för utvisning av utlänningar som kommit till Sverige innan de fyllt 15 år och som har vistats här i minst fem år instämmer utskottet i det som regeringen anför om att denna absoluta tids- och åldersgräns begränsar domstolars möjlighet att i varje enskilt fall fullt ut väga styrkan av de omständigheter som talar för utvisning mot de omständigheter som talar mot utvisning. De kvalificerade kraven för denna grupp bör därför tas bort för att möjliggöra en mer allsidig bedömning av omständigheterna i varje enskilt fall inom ramen för intresseavvägningen. Det finns ett behov av att även kunna utvisa personer som kom till landet i ung ålder med hänsyn till att det dödliga våldet vid konflikter i den kriminella miljön har ökat samtidigt som gärningspersonernas medianålder har sjunkit under de senaste två decennierna.

Att ett utvisningsbeslut ska verkställas bör enligt utskottet rimligen också vara utgångspunkten. De regler som gäller i dag innebär att allmänna domstolar ska bedöma om utvisningsbeslut kommer att kunna verkställas efter att fängelsestraff har avtjänats. Som regeringen anför kan det ofta vara svårt att vid tidpunkten för domstolens prövning överblicka om det kommer att finnas ett verkställighetshinder efter att en dömd person har avtjänat sitt fängelsestraff. Endast svenska medborgare har en ovillkorlig rätt att vistas i landet, och ett beslut om utvisning på grund av brott innebär ett viktigt signalvärde om att utlänningens beteende inte accepteras, oaktat om beslutet kan verkställas eller inte. Om en utlänning begår brott som innebär att förutsättningarna för utvisning är uppfyllda kan och bör utlänningen, och hans eller hennes anhöriga, förbereda sig både på att det fattas ett beslut om utvisning och att beslutet kommer att verkställas. Det är rimligt att frågan om verkställighetshinder i sin helhet prövas i verkställighetsstadiet. Därför bör verkställighetshinder inte längre beaktas av allmänna domstolar när de tar ställning till beslut om utvisning.

Därutöver instämmer utskottet i vad regeringen anför om att återreseförbuden är helt centrala för frågan om utvisning, eftersom de innebär att en utlänning efter verkställd utvisning är förbjuden att återvända till Sverige under en viss tid eller på livstid. Utöver att förbuden markerar allvaret i brottsligheten så innebär de att utlänningar som begått brott i landet inte kan begå nya brott inne i landet under förbudens varaktighet. De är alltså relevanta även ur ett brottsofferperspektiv. Utskottet anser därför att det är angeläget att återreseförbuden skärps. Återreseförbuden ska även fortsättningsvis bestämmas med utgångspunkt i brottslighetens samlade straffvärde och en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Domstolens prövning av omständigheterna i varje enskilt fall säkerställer att utvisningsbeslutet, inklusive återreseförbudet, är proportionerligt.

Dessutom anser utskottet i likhet med regeringen att det är angeläget att ett yrkande om utvisning på grund av brott framställs i så stor utsträckning som möjligt när en utlänning är åtalad för brott. Att så sker är även relevant ur ett brottsofferperspektiv och bidrar till att likhetsprincipen, utlänningar emellan, kan iakttas. Det bör därför införas en skyldighet för åklagare att yrka på utvisning när en utlänning åtalas för brott som är utvisningsgrundande.

När det gäller frågan om regeringens förslag om vissa skärpta straff noterar utskottet att ett brotts straffskala ger uttryck för lagstiftarens syn på brottets allvar och förhållande till andra brott. Vad gäller straffskalan för brottet vistelse i strid med återreseförbud instämmer utskottet i det som regeringen anför om att det är väsentligt att myndigheters beslut följs och upprätthålls, inte minst när ett beslut meddelas till följd av brottslighet som den berörde har gjort sig skyldig till. Utskottet noterar också att straffskalorna för detta brott inte har setts över på lång tid, trots den samhälls- och brottsutveckling som har skett sedan dess. Utskottet anser därför i likhet med regeringen att straffskalan för normalgraden av brottet vistelse i strid med återreseförbud på grund av brott ska skärpas så att minimistraffet höjs till fängelse i sex månader och maximistraffet höjs till fängelse i två år. Maximistraffet för ringa fall av brottet ska också höjas till fängelse i sex månader.

Ur avsnittet "Skärpta regler om utvisning på grund av brott" i betänkandet, som även gäller punkterna 1, 2, 4 och 5. Läs betänkandet

Regeringens lagförslag

Utskottet vill inledningsvis påpeka att kravet på laglydighet gäller lika för svenska medborgare och utlänningar. Endast svenska medborgare har dock en ovillkorlig rätt att vistas här i landet.

Utskottet noterar att reglerna om utvisning på grund av brott skärptes 2022 och att regeringen tillsatt en utredning som har sett över effekterna av skärpningen (dir. 2024:42). Även om 2022 års regelverk i allmänhet har tillämpats av domstolarna på det sätt som lagstiftaren avsett, har det inte fått det kvantitativa genomslag som lagstiftaren avsåg. Vidare är andelen domslut mot utlänningar med utvisningsbeslut historiskt sett anmärkningsvärt låg. Allmänhetens förtroende för rättsstaten och migrationspolitiken är beroende bl.a. av att utlänningar som kommer till Sverige följer de lagar som finns och avhåller sig från kriminalitet. Vi befinner oss i en allvarlig samhällsutveckling där brottsligheten har blivit allt grövre. Den grova och organiserade brottsligheten är systemhotande. Som ett led i att bekämpa brottslighet inom ramen för kriminella nätverk, men även brottslighet som begås i andra sammanhang, behöver det finnas bättre möjligheter än i dag att utvisa utlänningar som begår brott i Sverige. Utskottet instämmer därför i regeringens bedömning att det finns ett behov av att skärpa reglerna om utvisning på grund av brott ytterligare så att fler utlänningar som begår brott i landet också utvisas. Utskottet anser i likhet med regeringen att brott ska vara utvisningsgrundande redan när den påföljd som döms ut är strängare än böter.

När det gäller den intresseavvägning som domstolarna ska göra vid prövningen av frågan om utvisning på grund av brott anser utskottet i likhet med regeringen att den bör skärpas. En förutsättning för utvisning ska vara att skälen som talar för utvisning väger tyngre än skälen som talar emot. Det ska inte tas mer hänsyn till skälen som talar mot utvisning än vad som krävs enligt Sveriges internationella åtaganden. Utskottet noterar att intresseavvägningen innebär att det ska göras en helhetsbedömning i det enskilda fallet av de olika omständigheter som har betydelse för utvisningsfrågan. Det finns även en möjlighet för domstolar att anpassa återreseförbudets längd med anledning av bl.a. en utlännings anknytning till Sverige så att utvisningsbeslutet i sin helhet är proportionerligt.

Vad gäller de kvalificerade krav som gäller i dag för utvisning av utlänningar som kommit till Sverige innan de fyllt 15 år och som har vistats här i minst fem år instämmer utskottet i det som regeringen anför om att denna absoluta tids- och åldersgräns begränsar domstolars möjlighet att i varje enskilt fall fullt ut väga styrkan av de omständigheter som talar för utvisning mot de omständigheter som talar mot utvisning. De kvalificerade kraven för denna grupp bör därför tas bort för att möjliggöra en mer allsidig bedömning av omständigheterna i varje enskilt fall inom ramen för intresseavvägningen. Det finns ett behov av att även kunna utvisa personer som kom till landet i ung ålder med hänsyn till att det dödliga våldet vid konflikter i den kriminella miljön har ökat samtidigt som gärningspersonernas medianålder har sjunkit under de senaste två decennierna.

Att ett utvisningsbeslut ska verkställas bör enligt utskottet rimligen också vara utgångspunkten. De regler som gäller i dag innebär att allmänna domstolar ska bedöma om utvisningsbeslut kommer att kunna verkställas efter att fängelsestraff har avtjänats. Som regeringen anför kan det ofta vara svårt att vid tidpunkten för domstolens prövning överblicka om det kommer att finnas ett verkställighetshinder efter att en dömd person har avtjänat sitt fängelsestraff. Endast svenska medborgare har en ovillkorlig rätt att vistas i landet, och ett beslut om utvisning på grund av brott innebär ett viktigt signalvärde om att utlänningens beteende inte accepteras, oaktat om beslutet kan verkställas eller inte. Om en utlänning begår brott som innebär att förutsättningarna för utvisning är uppfyllda kan och bör utlänningen, och hans eller hennes anhöriga, förbereda sig både på att det fattas ett beslut om utvisning och att beslutet kommer att verkställas. Det är rimligt att frågan om verkställighetshinder i sin helhet prövas i verkställighetsstadiet. Därför bör verkställighetshinder inte längre beaktas av allmänna domstolar när de tar ställning till beslut om utvisning.

Därutöver instämmer utskottet i vad regeringen anför om att återreseförbuden är helt centrala för frågan om utvisning, eftersom de innebär att en utlänning efter verkställd utvisning är förbjuden att återvända till Sverige under en viss tid eller på livstid. Utöver att förbuden markerar allvaret i brottsligheten så innebär de att utlänningar som begått brott i landet inte kan begå nya brott inne i landet under förbudens varaktighet. De är alltså relevanta även ur ett brottsofferperspektiv. Utskottet anser därför att det är angeläget att återreseförbuden skärps. Återreseförbuden ska även fortsättningsvis bestämmas med utgångspunkt i brottslighetens samlade straffvärde och en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Domstolens prövning av omständigheterna i varje enskilt fall säkerställer att utvisningsbeslutet, inklusive återreseförbudet, är proportionerligt.

Dessutom anser utskottet i likhet med regeringen att det är angeläget att ett yrkande om utvisning på grund av brott framställs i så stor utsträckning som möjligt när en utlänning är åtalad för brott. Att så sker är även relevant ur ett brottsofferperspektiv och bidrar till att likhetsprincipen, utlänningar emellan, kan iakttas. Det bör därför införas en skyldighet för åklagare att yrka på utvisning när en utlänning åtalas för brott som är utvisningsgrundande.

När det gäller frågan om regeringens förslag om vissa skärpta straff noterar utskottet att ett brotts straffskala ger uttryck för lagstiftarens syn på brottets allvar och förhållande till andra brott. Vad gäller straffskalan för brottet vistelse i strid med återreseförbud instämmer utskottet i det som regeringen anför om att det är väsentligt att myndigheters beslut följs och upprätthålls, inte minst när ett beslut meddelas till följd av brottslighet som den berörde har gjort sig skyldig till. Utskottet noterar också att straffskalorna för detta brott inte har setts över på lång tid, trots den samhälls- och brottsutveckling som har skett sedan dess. Utskottet anser därför i likhet med regeringen att straffskalan för normalgraden av brottet vistelse i strid med återreseförbud på grund av brott ska skärpas så att minimistraffet höjs till fängelse i sex månader och maximistraffet höjs till fängelse i två år. Maximistraffet för ringa fall av brottet ska också höjas till fängelse i sex månader.

Ur avsnittet "Skärpta regler om utvisning på grund av brott" i betänkandet, som även gäller punkterna 1, 2, 3 och 5. Läs betänkandet

Regeringens lagförslag

Utskottet vill inledningsvis påpeka att kravet på laglydighet gäller lika för svenska medborgare och utlänningar. Endast svenska medborgare har dock en ovillkorlig rätt att vistas här i landet.

Utskottet noterar att reglerna om utvisning på grund av brott skärptes 2022 och att regeringen tillsatt en utredning som har sett över effekterna av skärpningen (dir. 2024:42). Även om 2022 års regelverk i allmänhet har tillämpats av domstolarna på det sätt som lagstiftaren avsett, har det inte fått det kvantitativa genomslag som lagstiftaren avsåg. Vidare är andelen domslut mot utlänningar med utvisningsbeslut historiskt sett anmärkningsvärt låg. Allmänhetens förtroende för rättsstaten och migrationspolitiken är beroende bl.a. av att utlänningar som kommer till Sverige följer de lagar som finns och avhåller sig från kriminalitet. Vi befinner oss i en allvarlig samhällsutveckling där brottsligheten har blivit allt grövre. Den grova och organiserade brottsligheten är systemhotande. Som ett led i att bekämpa brottslighet inom ramen för kriminella nätverk, men även brottslighet som begås i andra sammanhang, behöver det finnas bättre möjligheter än i dag att utvisa utlänningar som begår brott i Sverige. Utskottet instämmer därför i regeringens bedömning att det finns ett behov av att skärpa reglerna om utvisning på grund av brott ytterligare så att fler utlänningar som begår brott i landet också utvisas. Utskottet anser i likhet med regeringen att brott ska vara utvisningsgrundande redan när den påföljd som döms ut är strängare än böter.

När det gäller den intresseavvägning som domstolarna ska göra vid prövningen av frågan om utvisning på grund av brott anser utskottet i likhet med regeringen att den bör skärpas. En förutsättning för utvisning ska vara att skälen som talar för utvisning väger tyngre än skälen som talar emot. Det ska inte tas mer hänsyn till skälen som talar mot utvisning än vad som krävs enligt Sveriges internationella åtaganden. Utskottet noterar att intresseavvägningen innebär att det ska göras en helhetsbedömning i det enskilda fallet av de olika omständigheter som har betydelse för utvisningsfrågan. Det finns även en möjlighet för domstolar att anpassa återreseförbudets längd med anledning av bl.a. en utlännings anknytning till Sverige så att utvisningsbeslutet i sin helhet är proportionerligt.

Vad gäller de kvalificerade krav som gäller i dag för utvisning av utlänningar som kommit till Sverige innan de fyllt 15 år och som har vistats här i minst fem år instämmer utskottet i det som regeringen anför om att denna absoluta tids- och åldersgräns begränsar domstolars möjlighet att i varje enskilt fall fullt ut väga styrkan av de omständigheter som talar för utvisning mot de omständigheter som talar mot utvisning. De kvalificerade kraven för denna grupp bör därför tas bort för att möjliggöra en mer allsidig bedömning av omständigheterna i varje enskilt fall inom ramen för intresseavvägningen. Det finns ett behov av att även kunna utvisa personer som kom till landet i ung ålder med hänsyn till att det dödliga våldet vid konflikter i den kriminella miljön har ökat samtidigt som gärningspersonernas medianålder har sjunkit under de senaste två decennierna.

Att ett utvisningsbeslut ska verkställas bör enligt utskottet rimligen också vara utgångspunkten. De regler som gäller i dag innebär att allmänna domstolar ska bedöma om utvisningsbeslut kommer att kunna verkställas efter att fängelsestraff har avtjänats. Som regeringen anför kan det ofta vara svårt att vid tidpunkten för domstolens prövning överblicka om det kommer att finnas ett verkställighetshinder efter att en dömd person har avtjänat sitt fängelsestraff. Endast svenska medborgare har en ovillkorlig rätt att vistas i landet, och ett beslut om utvisning på grund av brott innebär ett viktigt signalvärde om att utlänningens beteende inte accepteras, oaktat om beslutet kan verkställas eller inte. Om en utlänning begår brott som innebär att förutsättningarna för utvisning är uppfyllda kan och bör utlänningen, och hans eller hennes anhöriga, förbereda sig både på att det fattas ett beslut om utvisning och att beslutet kommer att verkställas. Det är rimligt att frågan om verkställighetshinder i sin helhet prövas i verkställighetsstadiet. Därför bör verkställighetshinder inte längre beaktas av allmänna domstolar när de tar ställning till beslut om utvisning.

Därutöver instämmer utskottet i vad regeringen anför om att återreseförbuden är helt centrala för frågan om utvisning, eftersom de innebär att en utlänning efter verkställd utvisning är förbjuden att återvända till Sverige under en viss tid eller på livstid. Utöver att förbuden markerar allvaret i brottsligheten så innebär de att utlänningar som begått brott i landet inte kan begå nya brott inne i landet under förbudens varaktighet. De är alltså relevanta även ur ett brottsofferperspektiv. Utskottet anser därför att det är angeläget att återreseförbuden skärps. Återreseförbuden ska även fortsättningsvis bestämmas med utgångspunkt i brottslighetens samlade straffvärde och en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Domstolens prövning av omständigheterna i varje enskilt fall säkerställer att utvisningsbeslutet, inklusive återreseförbudet, är proportionerligt.

Dessutom anser utskottet i likhet med regeringen att det är angeläget att ett yrkande om utvisning på grund av brott framställs i så stor utsträckning som möjligt när en utlänning är åtalad för brott. Att så sker är även relevant ur ett brottsofferperspektiv och bidrar till att likhetsprincipen, utlänningar emellan, kan iakttas. Det bör därför införas en skyldighet för åklagare att yrka på utvisning när en utlänning åtalas för brott som är utvisningsgrundande.

När det gäller frågan om regeringens förslag om vissa skärpta straff noterar utskottet att ett brotts straffskala ger uttryck för lagstiftarens syn på brottets allvar och förhållande till andra brott. Vad gäller straffskalan för brottet vistelse i strid med återreseförbud instämmer utskottet i det som regeringen anför om att det är väsentligt att myndigheters beslut följs och upprätthålls, inte minst när ett beslut meddelas till följd av brottslighet som den berörde har gjort sig skyldig till. Utskottet noterar också att straffskalorna för detta brott inte har setts över på lång tid, trots den samhälls- och brottsutveckling som har skett sedan dess. Utskottet anser därför i likhet med regeringen att straffskalan för normalgraden av brottet vistelse i strid med återreseförbud på grund av brott ska skärpas så att minimistraffet höjs till fängelse i sex månader och maximistraffet höjs till fängelse i två år. Maximistraffet för ringa fall av brottet ska också höjas till fängelse i sex månader.

Ur avsnittet "Skärpta regler om utvisning på grund av brott" i betänkandet, som även gäller punkterna 1, 2, 3 och 4. Läs betänkandet